Tvättstugan försvinner – ett stycke svenskt kulturarv tynar bort

För länge sedan i ett hyreshus mötte jag ett par i ett intensivt kärleksmöte i den gemensamma tvättstugan. De stod tätt omslingrade och kysstes passionerat, medan tvättvagnen stod undanställd i hörnet på skeva hjul. Det var jag som fick backa ut med handen på dörrhandtaget, men i min genans fanns också en stilla beundran – den som kan känna passion mitt bland betongvalv, industrifläktar och lysrör har besegrat något väsentligt i tillvaron.

Denna bild har följt mig genom åren, men får nu en särskild ton av vemod när tvättstugans dagar är räknade, något som SVT nyligen rapporterat om.

Sedan ett par decennier ritas tvättstugor allt oftare bort ur nybyggda hyreshus. Byggbolagen har förstås sina ekonomiska motiv – en tvättstuga är i grunden bara ett rum som inte genererar direkta intäkter, men kräver underhåll och yta. På samma plats kan man istället konstruera en etta med sovalkov och kalla det ”smart planlösning”.

Samtidigt söker allt fler svenskar bekvämlighet genom egen tvättmaskin och torktumlare, hellre än att dela med grannar. Det är så folkhemmet gradvis monteras ner – genom bekväma, administrativa beslut med individen i centrum.

Men vilka blir vi när gemensamma utrymmen försvinner? Troligen människor som allt effektivare undviker varandra. Tvättstugan var en av få platser där vi aldrig riktigt kom undan varandra, ett område där vi tvingades samexistera, kompromissa, ta gemensamt ansvar och lösa konflikter.

Många svenskar känner igen sig i den folkskygga attityden – att stå med örat mot dörren och vänta tills trapphuset tömts innan man vågar gå ut. Ett möte med en granne utan förvarning är fortfarande bland de mest socialt krävande situationerna många av oss känner till.

Sociologen Georg Simmel beskrev redan 1903 i sin essä ”Storstäderna och det andliga livet” hur storstadsmiljön påverkar våra sinnen. Det höga tempot och mängden intryck gör att vi trubbas av och bara orkar med ytliga utbyten utan att lära känna varandra på djupet. Det är ett ensamt liv, men fritt från den sociala kontroll som finns på landsbygden.

Förutom i tvättstugan, denna anomali i det anonyma stadslivet. Särskilt laddad är den överlappande timmen när tvättider glider in i varandra. Två liv korsas i ett spänningsfält mellan det privata och det kollektiva. Ingenstans går svenskar i spinn som just i tvättstugan.

Bland mina vänner flödar anekdoterna: Matilda kom ner en kvart för sent och hittade sin tvätt utvräkt på golvet. Linnea har en granne som regelbundet påpekar att hennes tvätt luktar konstigt. Sebastian mötte någon som hektiskt lastade blodiga plagg i tvättmaskinen.

Akademiker talar om ”allmänningens dilemma” – hur individer överutnyttjar en gemensam resurs vilket leder till att resursen förstörs för alla. I tvättstugesammanhang handlar det om vardaglig själviskhet som att boka dubbla pass, lämna luddfilter ofyllda eller inte skura tvättmedelsfack.

Runt millennieskiftet började dessa territoriella aggressioner dokumenteras. David Batra gjorde störst kommersiell framgång med boken ”Den som inte tar bort luddet ska dö”, som etablerade konceptet ”Den Arga Lappen” i svenska självbilden. När Nordiska museet hade en tvättstugeutställning 2009 ägnades en hel vägg åt denna vardagskommunikation.

Tvättstugan framkallar också det existentiella obehaget som Jean-Paul Sartre beskrev – att bli till genom den andres blick. När man står med en famn underkläder och slitna lakan, och någon öppnar dörren, blir plötsligt det mest privata offentligt, exponerat i obarmhärtigt lysrörsljus.

Trots allt detta kommer gemensamma tvättstugor att saknas. Matematiskt begåvade personer har beräknat att vi pratar 28 procent mindre med varandra än för tio år sedan. Oavsett mätmetod känns resultatet rimligt – vi blir allt ensammare och behöver dessa zoner av friktion och kollektiv samvaro.

Som Expressens Leva & Bo skrev redan 2001: ”Den svenska byråkratin (och demokratin) vilar på en stabil grund av tvättstugeregler. Det är där svensken lär sig att lyda.” Per Svensson gick i boken ”Svenska hem” så långt att han föreslog ett tvättstugetest som villkor för svenskt medborgarskap.

Tvättstugan representerar också en hållbar lösning. Att femtio hyresgäster tvättar dagligen i egna maskiner, istället för att dela en större maskin en gång i veckan, säger något om vår bristande förmåga att hushålla med resurser. Sveriges ”overshoot day” inföll redan 4 april i år – därefter lever vi på ekologisk kredit.

Visst delar vi saker idag också, men modern delningsekonomi drivs oftast av vinstintresse, till skillnad från folkhemmets vision om samägande genom folkbibliotek och tvättstugor – en sorts oglamourös kamratanda utan vinstmotiv.

Tvättstugan har kanske bakats in i en nidbild av svensken som foglig och fyrkantig, men den representerar också något viktigt: möjligheten till oväntade möten i en alltmer reglerad vardag. När tvättstugan försvinner, försvinner också en plats där det märkliga och oväntade kunde inträffa.

Rest in power, tvättstugan.