Kulturdebatt. Billy Larsson: Rädsla leder inte alltid till förändringsvilja

En debatt har blossat upp i Dagens Nyheter om hur klimatkrisen bör hanteras politiskt och psykologiskt. Debatten väcktes av Anders Wijkmans artikel från den 28 juli, där han argumenterade för att klimatkrisen borde vara den viktigaste frågan i höstens val, särskilt med tanke på de omfattande bränderna i Europa. Nu får han mothugg från en debattör som menar att Wijkmans syn på problemet vittnar om en övertro på möjligheterna till snabb förändring.

Enligt den nye debattören passar klimatförändringar den mänskliga psykologin sämre än något annat problem mänskligheten någonsin har ställts inför. Detta fundamentala psykologiska missförhållande förklarar varför framstegen går så långsamt, trots ökande medvetenhet om krisens allvar.

För att illustrera sin poäng pekar debattören på hur världen framgångsrikt hanterade uttunningen av ozonlagret, den första planetära gräns som någonsin överskreds. Det problemet löste sig relativt enkelt eftersom det passade människans psykologi betydligt bättre än klimatkrisen gör. Utsläppen av freoner från exempelvis kylskåp skadade ozonlagret, vilket direkt ökade risken för cancer hos de människor som levde samtidigt. När freonet kunde ersättas med andra gaser började det så kallade ozonhålet minska.

Den avgörande skillnaden låg i att beslutsfattarna själva riskerade att drabbas personligt, vilket skapade en egoistisk motivation att agera. Dessutom var lösningen rent teknisk – det handlade om att ersätta en gas med en annan, inte om att förändra hela levnadssätt eller produktionssystem.

Klimatkrisen kräver däremot grundläggande förändringar i hur människor lever sina liv, vilket är betydligt svårare att åstadkomma än ett tekniskt skifte. Motivationen för att vidta åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser kan inte bygga främst på egoistisk grund, eftersom åtgärderna inte ger en märkbar effekt under enskilda individers livstid. Istället måste drivkraften komma från solidaritet med kommande generationer, vilket psykologiskt är en mycket svagare motivationsfaktor.

Debattören bemöter även Wijkmans förhoppning om att mer påtagliga effekter av klimatförändringarna, såsom de pågående bränderna i Europa, ska leda till fler åtgärder. Här lurar ett allvarligt missförstånd, menar debattören och hänvisar till filosofen Stephen Gardiner och hans bok ”A perfect moral storm. The ethical tragedy of climate change”.

Gardiner påpekar att ett allt sämre klimat mycket väl kan leda till motsatt effekt. När klimatförändringarnas konsekvenser blir mer påtagliga kan samhället bli så upptaget av anpassningsåtgärder – att hantera bränder, översvämningar och andra katastrofer – att motivationen för förebyggande åtgärder faktiskt minskar istället för att öka. Resurserna och uppmärksamheten riskerar alltså att flyttas från orsaksbekämpning till symptombehandling.

Wijkmans kritik av dagens ekonomiska system är visserligen relevant, medger debattören, men det är svårt att se hur man kan ändra inriktningen från ökande BNP till en ekonomi som främjar hållbarhet utan att först förändra grundläggande värderingar i samhället.

Historikern Luke Kemp förklarar i ”Goliath’s curse. The history and future of societal collapse” att när människan blev bofast uppstod en kamp inte bara för materiell överlevnad, utan även om status genom konsumtion av dyrbarheter och att skaffa rikedom för att imponera på andra. Denna statusjakt fortsätter i dagens samhälle, där de flesta förväntar sig att kunna öka sin privata konsumtion kontinuerligt.

En värld med tio miljarder människor där nästan alla vill ha mer pengar blir därför svår att förena med hållbarhet. Utan ett ifrågasättande av vikten av ökande privat konsumtion hos världens över- och medelklass är det svårt att införa någon annan form av ekonomiskt system än dagens tillväxtekonomi, eftersom det är just den som lovar mer pengar till alla. En sådan värderingsförändring kommer oundvikligen att ta lång tid.

Att appellera till mod hos politiker hjälper därför föga så länge det inte finns en djupare förändringsvilja i bredare befolkningslager. Politiker vill både bli valda och omvalda, och kan därför endast gå före i begränsad omfattning. De är beroende av väljarnas mandat och kan inte driva igenom alltför radikala förändringar utan brett folkligt stöd.

Trots allt tal om hållbarhet är ett verkligt hållbart samhälle inte på gång, konstaterar debattören nykternt. Kanske kommer mänskligheten aldrig hela vägen dit. Men att försöka vore ändå en ärofull uppgift för dem som vill ta sig an den största utmaningen i dagens samhälle. Och kanske, avslutar debattören, kan Wijkman och han själv åtminstone vara överens om värdet av en sådan planetskötarrörelse, även om de har olika syn på hur snabbt förändring kan ske och vilka mekanismer som driver den.