Kulturdebatt. Kicki Möller: Mitt barn ska åka på kollo och jag låtsas att jag är glad

En förälder ställs inför en känslomässig utmaning när hennes snart elvaårige son för första gången uttrycker intresse för att åka på sommarkollo. Det som tidigare varit en självklar ickefråga i familjen har plötsligt blivit högaktuellt, och med det kommer en blandning av stolthet, oro och existentiella funderingar om föräldraskapets natur.

Kollokatalogen från Barnens ö har tidigare hamnat direkt i pappersinsamlingen eller möjligen blivit nerbladdrad en särskilt tuff föräldradag som en påminnelse om att glada barn faktiskt existerar. Men i mellanstadiet händer något. Den stängda dörren till barnrummet, kroppen som slingrar sig ur famnen och den röda ryggsäcken som guppar bort utan att barnet vänder sig om för att vinka – alla tecken på att något håller på att förändras.

När sonen visar intresse för kollot, tillsammans med en kompis, väcks komplexa känslor hos mamman. Oron för olyckor och hemlängtan är förståelig och delad av många föräldrar, men det finns en annan, svårare oro att artikulera. Tänk om allt faktiskt går utmärkt? Om dagarna rullar på med smutsiga fötter och våta handdukar, men helt utan saknad? Den centrala frågan blir: kommer barnet efter denna sommar förstå att han klarar sig utan sin mamma?

Philip Hwang, professor i psykologi vid Göteborgs Universitet med en karriär av forskning om barn och ungas utveckling, vänder på frågeställningen. Han föreslår att man istället ska fundera på konsekvenserna av att barnet inte åker. Ett sunt avstånd nu kan minska risken för att det behöver markeras mer drastiskt senare i livet.

Hwang delar en historia om en mamma som blev bestört när hennes vuxne son bad henne bo på hotell istället för hos honom och hans partner vid ett besök. Han känner igen mönstret från sin egen uppväxt, där hans mammas oro resulterade i att hon såg till att han aldrig utsatte sig för något hon inte hade kontroll över. Det innebar att de kom för nära varandra i en period då det inte var lämpligt.

Vad som förvånar är hur avslappnade andra föräldrar verkar inför separationen. I en intervjustudie publicerad i tidskriften ”Barn – forskning om barn og barndom i Norden” från 2015 uttrycker ingen förälder känslor av smärtsam separation. Istället handlar allt om färdigheter och förberedelser för framtiden.

Föräldrarna i studien önskar sig något som liknar en blandning av militärtjänstgöring, scoutverksamhet och kulturskola. De vill att barnen ska prova målning, sång och musik, lära sig leva nära naturen utan skärmar ”som i en svunnen tid”, utveckla ansvarstagande och sociala färdigheter. Forskarna sammanfattar det som att föräldrarna ser kollot som en plats där barn kan förberedas för framtiden – inga låga förväntningar precis.

Paralleller dras till PC Jersilds klassiska roman ”Barnens ö” från 1976, där elvaårige Reine istället för att åka på kollo väljer att tillbringa sommaren ensam i Stockholm. Hans mamma Harriet har åkt till Uddevalla för att arbeta, övertygad om att sonen befinner sig på kollo femtio mil bort. Reine ger sig själv ett uppdrag: att ta reda på vad som är viktigt. Han ställer stora existentiella frågor om identitet, mening och varför människor skaffar barn.

För Reine handlar sommaren också om rädsla för det kommande. I sin mammas bokhylla hittar han information om Freuds latensstadium – pausen före pubertetens stormar. Han oroar sig för att detta blir den sista sommaren innan allt förändras. Hwang påpekar dock att detta är en freudiansk idé och att ”Barnens ö” är en vuxens tankar förklädda till en elvaårings perspektiv.

Efter några veckor kommer beskedet att familjen fått kolloplats. Trots att alla andra verkar glada känns det tryckande över bröstkorgen. Det är befriande att höra en mamma från Järva som intervjuas i radio och enkelt förklarar varför hon inte anmäler sina barn till kollo: ”Då vill jag åka med. Annars blir jag orolig.”

En granne berättar om sin dotter som åkte på kollo redan som sjuåring. De var spända och redo att hämta hem henne när som helst, men det behövdes aldrig. Historien om hemresan illustrerar förändringen – när dottern på restaurangen bläddrade förbi barnmenyn och med självklarhet beställde rökta räkor istället för pannkakor. Livet gick vidare ungefär som vanligt, men just då kändes det som att de fått hem ett barn som var förändrat i grunden.

I den norska romanen ”Våtarv” av Inger Bråtveit beskrivs hur en mamma tittar på sin fyraåriga dotter i backspegeln under en bilresa. Bara fyra år, men allt har redan börjat. Framtiden är gemensam, även om separationen är oundviklig.

Reines sommaräventyr i ”Barnens ö” slutar på sjukhus där han vaknar upp efter en blindtarmsoperation. Vid sängkanten sitter hans mamma och luktar vitlök när hon lägger kinden mot hans panna. ”Hon är bara min mamma, ingen annans mamma”, tänker han. Separationen är över för den här gången.

När packningen ska påbörjas enligt listan från Barnens ö upptäcks flera tröjor som blivit för små. Allt, och ingenting, är som det ska. Kollot representerar inte bara tio dagars sommarupplevelse utan en milstolpe i både barnets och förälderns utveckling – ett nödvändigt steg i den naturliga men smärtsamma processen av att växa upp och släppa taget.