En omfattande retrospektiv utställning på Musée d’art moderne de Paris lyfter nu fram Lee Miller som en av 1900-talets mest mångsidiga och modiga fotografer. Utställningen, som pågår till den 2 augusti innan den flyttar vidare till Art Institute of Chicago, presenterar omkring 250 fotografier och visar bredden i en konstnärlig gärning som sträckte sig från surrealism och modefotografi till krigsskildringar som fortfarande skakar betraktaren.

Lee Miller föddes 1907 i småstaden Poughkeepsie som Elizabeth Miller, men antog det könsneutrala namnet Lee 1927. Hon blev först känd som fotomodell och musa till Man Ray, men har efterhand återupptäckts som en betydande konstnär i egen rätt. Utställningen i Paris är den mest heltäckande presentationen av hennes verk någonsin och inkluderar förutom fotografier även filmklipp, tidningar, böcker samt personliga föremål som hennes mellanformatskamera och arméuniform.

Flera av bilderna har aldrig tidigare visats offentligt, och ett dussintal med Paris-koppling presenteras endast på denna plats. Det ger nya perspektiv på hennes äventyrliga och kosmopolitiska karriär, från starten i New York på 1920-talet, via Paris och Egypten, till åren som krigskorrespondent i Europa och de sista decennierna i England.

Från modell till surrealist

Utställningen är uppbyggd i elva tematiska sektioner. De tre första innehåller bidrag av berömda kollegor som Edward Steichen, Cecil Beaton och Man Ray, där Miller framträder som sinnebilden för 1920-talets emanciperade ideal – la garçonne på franska, flapper-girl på engelska. Hon var en slank ung kvinna med kortklippt bob som representerade tidens androgyna skönhetsideal.

Hennes far var en hängiven amatörfotograf som lärde dottern grundläggande fototeknik och bekostade kurser i konst och scenografi. Efter att ha arbetat som modell i New York beslutade sig Miller för att hon hellre ville ”ta en bild än bli en” och flyttade 1929 till Paris.

Där upptogs hon i surrealistkretsen och fick agera staty som väcks till liv i Jean Cocteaus film ”Le sang d’un poète”. Viktigast var dock jobbet som assistent till Man Ray. De blev omgående ett par och deras kreativa utbyte ledde bland annat till återupptäckten av solarisation, en teknik där negativet utsätts för ljus i mörkrummet. Det skapar en inverterad tonskala, en gloria runt motivet och en drömlik känsla.

Miller hävdade senare att hon och Man Ray var så symbiotiska i studion att ingen visste vem som hade gjort vad. Uppenbarligen anammade hon snabbt hans tekniska kunskaper och surrealistiska grepp som dubbelexponeringar, speglingar, skeva kameravinklar, drastiska beskärningar och absurda kombinationer.

Självständig konstnär

Den ambitiösa och talangfulla Miller var dock fast besluten att bli en självständig yrkeskvinna. Redan 1930 öppnade hon en egen studio i Paris efter att Man Ray sägs ha blivit för possessiv. Hon tog uppdrag för Vogue och reklamjobb men även fria bilder som hon ställde ut. Hennes formkänsla går igen i dramatiska silhuetter och skuggspel, liksom i besynnerliga vågformationer som visar sig vara stelnad tjära.

1932 var Miller tillbaka i New York, där hon öppnade en ny studio och blev en eftertraktad porträttör. Särskilt anmärkningsvärda är porträtten av författare och konstnärer som Picasso, Max Ernst och Leonora Carrington. Ofta fångade hon individens karaktär och konstnärskap i samma bild, som i porträttet av Joseph Cornell där den surrealistiske collagekonstnärens långa vita hår fladdrar över ett segel – som om han seglade i fantasin.

Utmattad av kommersiella uppdrag bröt hon upp än en gång, gifte sig oväntat med den egyptiske affärsmannen Aziz Eloui Bey och flyttade till en lyxvilla i Kairo. Efter ett år som uttråkad hemmafru tog hon upp fotograferandet igen, under resor i ökenområden och runt om i Mellanöstern. Fokus ligger på strukturer och kontraster i material och landskap, ofta med överraskande kameravinklar, skarpa skuggor och udda inramningar.

Krigskorrespondent i andra världskriget

Men 1937 återknöt den rastlösa Miller kontakten med surrealistkretsen och mötte den brittiske målaren och poeten Roland Penrose. När kriget bröt ut 1939 valde hon att stanna med Penrose i London och försörja sig som modefotograf för brittiska Vogue. Även här bröt hon ny mark och plåtade piffiga modeller i ruinerna efter Blitzen. I en särskilt minnesvärd bild är två kvinnor utstyrda i bisarra skyddsmasker.

Miller var djupt frustrerad över att som kvinna – och misstänkt för kommunistsympatier – utestängas från fronten. Uppmuntrad av sin nya kollega och även sängkamrat David E Scherman fick hon till slut ackreditering som krigskorrespondent för amerikanska Vogue.

Först tilläts hon bara dokumentera kvinnors insatser i armén, därefter sjukvårdspersonalens heroiska slit och sårade soldater. Krigets sanna ansikte kommer förkrossande nära i bilden av en svårt brännskadad man, helt täckt av bandage utom över ögon, näsborrar och mun.

Efter D-dagen sommaren 1944 hade Miller fått tillåtelse att åka till Frankrike för att fotografera befrielsen. Hon släpptes iväg till Saint-Malo i Bretagne, där strider blossade upp med kvardröjande tyskar. Där tog hon ännu en ikonisk bild, av en tysk stövel där ett patronbälte bildar en skelettartad förlängning av soldatens ben.

Vittnesbörden om Förintelsen

Våren 1945 tog sig Miller och Scherman till Dachau och Buchenwald, direkt efter befrielsen av koncentrationslägren. Hennes bilder därifrån är samlade i ett mörklagt rum längst in i utställningen, där det råder fotoförbud. 80 år efter krigsslutet är vittnesbörden om nazisternas massmord fortfarande outhärdlig.

Miller lyckades kyligt dokumentera misshandlade lägervakter, parallellt med sjuka, skadade, svältande offer och högar av lik. Hennes Rolleiflex saknade zoom och bilden av en utmärglad död man, vars huvud hänger ut från ett tåg, måste ha krävt att hon klev upp i vagnen för att komma nära med kameran.

”Believe that this is true!” telegraferade hon, upprörd över att det redan då cirkulerade falska rykten om att Förintelsen var en bluff. Miller levererade både texter och mängder av foton till sin redaktion under kriget, men det mest laddade materialet publicerades aldrig då på grund av censur och oro för att skada krigsmoralen.

Brittiska Vogue tryckte sent omsider endast en av lägerbilderna, till skillnad från amerikanska Vogue som vågade mer. Miller blev därigenom en av de första som avslöjade Förintelsen för den breda allmänheten.

Hennes iscensatta foton av hur hon och David Scherman tvättar sig i Hitlers badkar i München publicerades långt senare. Miller reste runt i det ödelagda Europa ända till januari 1946 och särskilt kvinnornas och barnens lidande tog henne hårt. Väl hemma i England var hon ett nervvrak.

Ett dolt arv återupptäckt

Hennes krigstrauman hade sannolikt överlagrats av den våldtäkt hon utsattes för som sjuårig flicka, som hemlighölls av föräldrarna och krävde mångåriga, smärtsamma behandlingar mot gonorré. Under efterkrigstiden kämpade Miller med depressioner, fick en son med Penrose 1947 och försökte halvhjärtat återuppliva sin karriär. De sista 20 åren hängav hon sig i stället åt matlagning, fortsatte att röka och dricka hårt. Hon dog av pankreascancer 1977, blott 70 år gammal.

Sitt enorma fotoarkiv hade hon gömt på vinden i hemmet på Farley farm house i Sussex – 60 000 negativ, printar och manuskript. Sonen Antony och sondottern Ami har ägnat decennier åt att forska i och tillgängliggöra Millers enastående bildskatt, som denna fantastiska utställning nu kunnat ösa ur.

Filmen ”Lee” från 2023, där Kate Winslet gestaltar Miller, ger en trovärdig bild av senare delen av hennes liv och visar tillkomsten av flera av de fotografier som nu visas i Paris. Utställningen bekräftar bilden av en fotograf som aldrig kunde titta bort – ett engagemang som hade sitt pris men som lämnade efter sig ett ovärderligt konstnärligt och historiskt arv.