Leif Zern: Sanningen om denna tusenkonstnär rymdes aldrig i en raggsocka

Staffan Westerberg är ett namn som ingen i Sverige kan ha missat. Med sin mörka lockiga hår och vemodiga blick har han tittat ut genom tv-rutan i decennier, ofta med en strumpa på ena handen och en diskborste eller slev i den andra. Han blev själva symbolen för den progressiva svenska barnteaterkulturen som växte fram under 1900-talets senare hälft.

Under årens lopp spreds rykten genom landet om att hans unga publik skulle ha tagit skada av hans trollkonster och surrealistiska framställningar. Vissa menar att en eller ett par årsgrupper hamnade i ett vakuum mellan sextiotalsgenerationens välmenande kulturprojekt och senare generationers digitala värld, och att dessa barn fick bära Staffan som syndabock för sin förvirring.

Men bilden av Staffan Westerberg som skrämmande barnunderhållare är långtifrån hela sanningen om denna mångsidige teaterkonstnär. Det är en förenkling som knappt skrapar på ytan av hans komplexa konstnärskap.

En tragedi som formade ett liv

När Staffan var fem år gammal inträffade händelsen som skulle forma hela hans liv och konstnärskap. Familjen bodde i Luleå, där fadern arbetade som chef på gruvbolaget LKAB. Staffan hade en bror som var fyra år äldre än han själv. På mors dag hade brodern plockat kabbelekor som han placerat på sin cykels pakethållare.

Utanför hemmet blev brodern påkörd av en bil och dog. I ett ögonblick förlorade femårige Staffan sin storebror. Sorgen och tomheten blev permanenta inquiliner i hans tillvaro, något som skulle prägla hela hans framtida konstnärliga uttryck.

I mitten av nittiotalet skrev Staffan Westerberg pjäsen ”Lillebror och Storebror” som direkt behandlar denna barndomstragedi. Pjäsen hade premiär på Det Lille Teater i Köpenhamn, en scen där han ofta framfört sina egna verk. I denna text får H.C. Andersen en central roll när Lillebror letar efter Storebror, som cyklat iväg med luvan nerdragen över ögonen och vacklade framför en bil.

Lillebror träffar Flickan med svavelstickorna och föreslår att de ska tända en sticka för att värma sig. Han frågar svavelstickans låga om den sett hans Storebror. Men svavelstickans minne är flyktigt. Snart visar det sig att både Lillebror och publiken befinner sig på en dockteater – troligen samma slags dockteater som Staffan själv hade som barn. Dockteaterns himmel öppnas och Storebror gör entré på sin cykel, fast nu utan hjul, pingla eller pakethållare.

Som H.C. Andersen får förklara i pjäsen: ”På teatern är himlen så nära att man kan ta på den”. Det var endast här, på teatern, som Staffan kunde bearbeta sitt mörker och hålla minnet levande av den bror han förlorat.

Nyckeln till konstnärskapet

”Lillebror och Storebror” räknas som en av hans vackraste texter, men är också nyckeln till att förstå det mesta han skapade på scenen under mer än sex decennier. I denna pjäs finns barndomstraumat, sorgen som ställde honom inför livets stora gåta, och fantasin som gav honom frihet att under teaterns himmel tala om och besvärja dödens framrusande vidunder. Han var alltid livrädd, och just därför hypnotiserad av den fasa döden väcker.

Staffan Westerberg var inte alltid så snäll som han såg ut. Det var därför han drogs till August Strindberg, som förekommer i flera av hans pjäser, både som gestalt och genom bearbetningar av ”Ett drömspel”. Han skapade även sin egen version av ”Spöksonaten”, nämligen ”Spökspenaten”, samt ”Oväder på Brunnsgatan”. Hans ”Vilse i pannkakan” blev ett lika bevingat motto som Strindbergs ”Det är synd om människorna”.

Ett omfattande konstnärskap

Andra konstnärer och författare som fick sina egna pjäser i Westerbergs universum var Den helige Franciskus i ”Broder Frans, var är du nånstans?” och målaren Ivar Arosenius i ”Det blödande pepparkakshjärtat”. Med poeten och dramatikern Werner Aspenström inledde han ett fruktbart samarbete. Hans teatervärld präglades av förvandling och magi: Säg troll och du blir ett troll, säg älva och du förvandlas till älva.

Hans arbetsmetoder var associativa och rörde sig fritt mellan ord och bild. Han var alltid sin egen scenograf och skrev och målade regelbundet. På senare år författade han filosofiska och självbiografiska dikt- och prosaböcker med talande titlar som ”Elvaåringen”, ”Onyttingen” och ”Hoppla”. I dessa verk behandlade han ofta tidens korthet och livets flyktighet.

Hösten 2012 gjorde han sin egen tolkning av Strindbergs ”Till Damaskus” på Uppsala stadsteater. I denna egensinniga version fanns bara två roller kvar: Den okände och Damen. Han låg på sin säng bakom en skärm medan hon kom från hemtjänsten och vid varje besök hjälpte Staffan att spela upp scener ur klassikern. Bakom sängen pekade en vägvisare åt olika håll – slutstationen kunde lika gärna vara Luleå som Damaskus.

På den skrynkliga pappersridån kunde man läsa ”Nu börjar det”. Så bands barndomen och döden samman i Staffan Westerbergs teater. När föreställningen var över fick alla i publiken en blå ballong. Man kan tänka på slutrepliken i en annan Strindbergspjäs: ”Nu börjar sommarlovet”.

Staffan Westerbergs konstnärskap visar hur personlig tragedi kan förvandlas till universell konst som berör generation efter generation. Hans teater blev en plats där livets stora frågor om död, sorg och mening kunde utforskas genom fantasins frihet.