Leif Zern: Sven Delblanc skulle nog behöva en egen podd

Efter decennier av litterär tystnad får Sven Delblanc ny uppmärksamhet

I en tid då snabba nyhetsflöden och korta kulturella minnen styr vårt intresse framstår frågan om Sven Delblancs dramatiska arv som både angelägen och utmanande. En av Sveriges mest produktiva och inflytelserika pjäsförfattare har gradvis försvunnit ur det kollektiva medvetandet, trots ett omfattande och mångfacetterat författarskap.

Medan många fortfarande känner till Delblancs romaner som ”Prästkappan” eller den televiserade Hedebysviten med första delen ”Åminne”, har hans dramatiska verk som ”Maskeraden”, ”Den arme Richard”, ”Damiens” och ”Disputationen” hamnat i litteraturhistoriens skugga. Detta är en kulturell amnesi som det nyligen utgivna verket ”Den dramatiske Delblanc” från Delblancsällskapet försöker motverka.

Antologin, som samlar essäer av framstående litteraturkännare som Lars Ahlbom, Beata Agrell, Magnus Florin, Lars Lönnroth, Lars Ring och Leif Risberg, ger en djupgående inblick i Delblancs dramatiska produktion. Särskilt fokus läggs på hans kreativa samarbete med Dramatenregissören Per Verner-Carlsson, som ofta beskrivs som den siste modernisten inom svensk scenkonst – ett samarbete som format en viktig del av svensk teaterhistoria.

Men frågan som uppstår är om denna teaterhistoria fortfarande är levande. Hur står sig Delblancs dramatik i dagens scenlandskap? Kritiker har pekat på att hans verk, trots sin sceniska kvalitet, ibland har begränsats av författarens utpräglade pessimism, som kan stå i vägen för den mångtydighet och nyansrikedom som dramatiska roller kräver.

Ett exempel som lyfts fram är uppsättningen av ”Den arme Richard” på Dramaten 1978, där Ernst-Hugo Järegård gestaltade tonsättaren Richard Strauss som en konstnär villig att kompromissa med sina ideal för framgång – ett förnedringsperspektiv som kunde ha tjänat på mer komplexitet.

Detta väcker den större frågan om pessimismens plats inom teaterkonsten. Kan en genomgående pessimistisk världsåskådning någonsin förenas med teaterns levande form? Paradoxalt nog kan Shakespeares tragedier lämna publiken upplyft, och även Becketts existentiella mörker i ”Slutspel” och ”I väntan på Godot” kan frambringa en särskild energi. Det finns något i spelögonblicket som transcenderar texten och tillför liv, något som kan gå förlorat när pessimismen blir alltför dominerande.

Intresset för författare från Delblancs generation har fått ett uppsving på senare tid. Per Olov Enquist har nyligen hedrats med sin egen poddcast, ”Kapten Enquists bibliotek”, där Daniel Suhonen och Felix Antman Debels ägnar tvåtimmarsavsnitt åt varje verk i Enquists författarskap. En liknande satsning för Delblanc skulle kunna utforska hans dramatiska verk i relation till samtiden och undersöka deras spelbarhet för dagens publik.

Det finns onekligen en medfödd dramatiker i Delblanc. Hans prosa tar ofta scenisk gestalt för läsaren, med bilder som framträder tydligt för det inre ögat. Hans förmåga att skapa visuella scener är påtaglig, men samtidigt kan denna tydlighet ibland begränsa tolkningsutrymmet.

I ett bredare kulturellt perspektiv väcker Delblancs position i den svenska litteraturhistorien frågor om hur vi förvaltar våra litterära arv. Medan vissa författarskap fortsätter att leva och omtolkas, riskerar andra att glömmas bort trots deras konstnärliga och historiska betydelse.

Med nya initiativ som Delblancsällskapets antologi tar steget mot att återuppväcka intresset för ett viktigt författarskap – ett arbete som inte bara handlar om kulturell nostalgi utan också om att låta nya generationer möta en författare vars teman och frågeställningar kan visa sig ha överraskande relevans även för vår tid.