Leif Zern: Teatern kan aldrig befria sig från skådespelarna

I den pågående svenska teaterdebatten har begreppet ”gestaltning” kommit att stå i centrum för en diskussion om skådespelarens roll och teaterns framtid. Frågan om vad som egentligen utgör god scenkonst har aktualiserats genom skådespelaren Stina Ekblads uttalanden i Dagens Nyheter den 8 maj, där hon beskriver sitt yrkeskunnande som något som inte längre efterfrågas.

Ekblad listar upp en rad färdigheter som hon anser vara centrala för skådespelaryrket: gestaltningsförmåga, textförståelse, språkkänsla, interpretation, diktion och hörbarhet. Dessa traditionella kompetenser har länge varit kärnan i skådespelarutbildningar och professionell teater, men verkar nu ifrågasättas i en bransch som genomgår förändringar.

När man försöker definiera vad gestaltning egentligen innebär stöter man dock på ett problem. Skolverkets definition beskriver det som ”färdigheter i att använda kroppen och rösten som sceniska uttrycksmedel plus förmåga att samarbeta i grupp och att samspela i gestaltning”. Detta blir ett cirkelbevis där gestaltning förklaras genom gestaltning självt, vilket visar på komplexiteten i att fånga teaterns innersta väsen i ord.

Traditionellt sett används begreppet gestaltning främst om skådespelarens arbete på scenen, särskilt rollgestaltning. Men det kan lika gärna syfta på tolkningen av själva pjäsen eller den färdiga föreställningen som helhet. Denna breda användning av begreppet har gjort det ännu svårare att precisera vad som egentligen avses.

I dagens teaterkontext kompliceras diskussionen ytterligare av den så kallade postdramatiska teatern, som aktivt säger sig dekonstruera traditionella begrepp som ”roll” och ”person”. Detta teaterspråk speglar det moderna splittrade medvetandet och utmanar konventionella föreställningar om vad teater är och kan vara. Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig lyfts fram som en mästare på att arbeta inom denna tradition.

Ett radikalt exempel på postdramatisk teater som beskrivs i debatten är en italiensk uppsättning av Hamlets monologer. I denna produktion var den danske prinsen inlåst i slottets vapenförråd, desperat sysselsatt med att avlossa skott och framkalla högljudda explosioner. Föreställningen var så intensiv att festivalpubliken i Florens skyndade mot nödutgångarna.

Detta står i bjärt kontrast till mer klassiska skådespelarideal representerade av namn som Laurence Olivier och Peter Stormare. Men frågan som ställs är om detta nödvändigtvis är en fråga om estetiska preferenser eller om det handlar om kvalitet. Även i det radikala exemplet från Florens stod det fortfarande en skådespelare på scenen som lyckades påverka publiken kraftfullt. Kan inte även detta betraktas som gestaltning, fast av ett annat slag?

En central observation i debatten är att skådespelaren själv verkar osynliggjord i diskussionen, som om hen bara vore regissörens lydiga instrument, beredd att när som helst underkasta sig den senaste teorin på kursschemat. Författaren och kritikern Horace Engdahl påminde redan 1994 i sin essäsamling ”Beröringens ABC” om något fundamentalt: ”Hur mycket Beckett än drömde om att befria sig från skådespelarna – en önskan man inte skall ta bokstavligt – var han som pjäsförfattare tvungen att ställa fram minst en kropp i minst ett rum.”

Denna insikt pekar på något centralt för hela diskussionen: oavsett hur mycket teatern förändras, hur mycket teorier och estetiska ideal skiftar, finns det något grundläggande i teatern som inte kan elimineras. Det behövs fortfarande en kropp, en närvaro, en människa som står där framför publiken.

Inte ens den mest radikala postdramatiken kan ta död på den kroppen. Detta faktum kanske utgör själva kärnan i vad gestaltning innebär – den mänskliga närvaron som skapar kontakt med publiken, oavsett om det sker genom klassisk rollgestaltning eller genom mer experimentella former.

Debatten om gestaltning är därmed inte bara en diskussion om teaterns form och innehåll, utan om själva kärnan i scenkonsten och skådespelarens roll i en förändrad teatervärld. Frågan kvarstår om dessa förändringar verkligen hotar grundläggande färdigheter eller om de bara representerar en naturlig utveckling av konstformen.