Lennart Sjögren utforskar livets förvandlingar i ny diktsamling

Den 96-årige poeten Lennart Sjögren fortsätter att förundra med sin senaste diktsamling ”Vi är en vi är många”, utgiven på Albert Bonniers förlag. Med sina 48 sidor bjuder boken på en komprimerad men rik läsupplevelse som kännetecknas av det som kanske bäst kan beskrivas som ”torftighetens magi” – ett uttryck som Sjögren själv en gång använde för att beskriva nationalmålaren Bruno Liljefors konstnärskap.

För trettiofem år sedan publicerade Sjögren en essä om Bruno Liljefors i tidskriften Artes. I den texten talar han om ”glasväggen” som Liljefors ställer upp mellan människa och natur, en ”illusionslöshet som uppehåller illusionen om livet som något märkligt”. Dessa reflektioner över Liljefors verk visar sig nu i efterhand kunna läsas som nyckelord för att förstå Sjögrens eget, nästan sju decennier långa författarskap.

När Sjögren analyserar Liljefors berömda målning av en örn som angriper en paniskt flyende hare, ser han den mytiska iscensättningen av ”ett drama före den mänskliga historien”. Mellan de båda djurens positioner i bilden går en diagonal linje som samtidigt anger både ”sluttningen mot underjorden” och ”välkomnandet av upproret”. Detta sätt att se på konsten – där motsägelser och dubbelheter kan existera sida vid sida – genomsyrar även Sjögrens egen diktning.

Sjögrens poetiska universum är å ena sidan krass och illusionslöst, å andra sidan suggestivt, gåtfullt och märkligt. I den nya samlingen möter läsaren avskalade meningar och sentenser, hastiga vändningar och kiasmer. Där finns förnimmelser av den öländska hembygden, snöfall, ugglor, kalkstenshällar, byråer och ryssjor. Samtidigt genomströmmas texterna av förtrollning, nätter, magi och förundran, som i raden: ”Vi har en föreställning om världen/ har världen en föreställning om oss.”

En central vision som löper genom hela författarskapet, och som under det senaste decenniet gestaltas med särskild skärpa, sammanfattas i bokens titel. ”Vi är en vi är många” är både en diktrad och uttrycket för en grundläggande insikt om tillvarons sammansatthet.

I diktsamlingen ”Det röda äpplet” från 2022 talar ett diktjag från en vårdinrättning om ensamheten i långa korridorer, solstrålars spel på vita väggar, halvt nynnade psalmer och eländiga blöjbyten. Samtidigt blir rösten hos detta enda diktjag till en polyfoni av röster där hela vårdinrättningen, boendet, åldrandet och döendet självt ekar.

I ”Regnbågen” från 2024 är förhållandet omvänt. Där är det ett mytiskt färgat ”vi” bestående av människor, djur, växter och stenar som för talan. Livets mångfald kommer till uttryck med en enda unison stämma som läsaren följer i den upproriska stegringen mot sol och regnmoln.

Den nya boken kombinerar dessa tilltal. Det mytiskt färgade vi:et från ”Regnbågen” återkommer inledningsvis och tar gestalt i vatten, sund, strömmar, öknar, regnpölar, födande kvinnors värkar, vandrande berg och myrstackar. Men lika plötsligt som det introducerats försvinner det för att ge plats åt enkel och torftig vardagsverklighet. Någon lägger ut en ryssja för att fånga en ål: ”Ålen kom/tog med sig ryssjan/försvann.”

Den fragmentariska kompositionen gör den glasvägg som Sjögren identifierade hos Bruno Liljefors påtaglig. Läsaren följer liksom upptryckt mot glaset, uppmärksamt bevittnar det naturens och tankens ljusspel som Sjögren orkestrerar. Dikterna saknar titlar och övergångarna dem emellan markeras, om alls, endast med några snedstreck. De har punchlines men är mycket lätta, som löv som virvlar upp ur en lövhög.

Det tänkande som äger rum i dessa dikter kan kanske beskrivas som ett hoppets tänkande – dock inte det hopp som riktar sig mot en sista försonande utpost eller en välkomnande gudom. Istället handlar det om det hopp som den eländiga och hopplösa människan upptäcker i okänd terräng och gör sitt bästa för att utplåna, men som ändå återvänder. Som ett mystiskt motstånd mot människans massiva förmåga till destruktion har detta hopp sitt liv i själva återvändandet, vilket bokens avslutningsrad storslaget formulerar.

Vetskapen om att Lennart Sjögren är 96 år gammal och har levat nästan ett helt sekel påverkar utan tvivel läsningen. Det skänker orden tyngd och gör dem till bärare av större och djupare hemligheter och insikter. Ändå är det inte tyngden som är det avgörande här, utan lättheten – tankarnas och förnimmelsernas snabba kast, frågorna som måste fortsätta ställas och fortsätta förvägras svar.

Sjögren kallas ibland naturlyriker, ett slarvigt begrepp som ändå kan vara sant i en bestämd mening. För att natur betyder födelse, och för att Sjögren har ett så skarpt öga för födelser av skiftande slag – för förändringar och transformationer, för växande, stegring och förpuppning. I det föränderliga och desorienterade ser han möjligheten och hoppet om hemkomst. Som han skriver: ”Alarna som reser sig ur kärrens mörker/den mörka barken/varelser som avlägsnar eller närmar sig// Det kan vara höstens boskap/av djur eller människor// Där hittar alla hem till sist/också de mest vilsegångna// Säg det åter till mig i regnets djupa tid.”