Litteraturvetaren: ”Poesin definieras alltid av vad den inte är”

Mellan åren 1950 och 2019 löper en tydlig röd tråd genom hur svenska poeter har talat om poesi. Trots stora samhällsförändringar och skiftande litterära strömningar har synen på diktkonsten förblivit förvånansvärt konsekvent – poesin beskrivs genomgående som något som inte kan beskrivas.

Det är en av huvudslutsatserna i litteraturvetaren Mia Quirins avhandling ”P som i poetik. Poeter om poesi i svenska litteraturtidskrifter 1950–2019”, som hon nyligen försvarade vid Göteborgs universitet. I sin forskning har hon granskat 200 texter där svenska poeter diskuterar vad poesi är eller borde vara, en genre som kallas poetik.

Undersökningen omfattar både generella diskussioner om poesins väsen och manifestliknande pläderingar för specifika typer av diktkonst. Materialet spänner över sju decennier och inkluderar såväl kända samtida namn som Johan Jönson, Jenny Tunedal och Jila Mossaed, som i dag helt okända poeter från 1950- och 60-talet.

Negativa definitioner dominerar

Ett påfallande resultat är att nästan alla poeter definierar poesin i negativa termer. I stället för att förklara vad poesin är, fokuserar de på vad den inte är. Diktens natur framställs som oåtkomlig för vardagligt språk och sunt förnuft.

Rakel Enckell skrev 1950 att poetens intelligens söker ”ett faktums gränser”. Bo Hedin konstaterade 1964 att poeten ”demonstrerar gränsen för förståelse”. Och så sent som 2017 menade Sophia Nilsson att ”det är en av poesins förutsättningar: det omöjliga”, och talade om hur poesin kan utgöra ”en punkt av omöjlighet”.

Dessa idéer om poesins särskildhet och omöjligheten att överföra den till andra områden återkommer hela tiden under den period Quirin har undersökt. Enligt henne har tankarna sina rötter i sent 1700-tal, sammanfallande med den tyska romantikens etablering, då konsten började uppfattas som en egen, autonom sfär.

Överraskande jämn könsfördelning

Ett intressant fynd är att poetik skrivs av alla typer av poeter, oavsett stilinriktning. Under 1950-, 60- och 70-talet dominerade männen kraftigt, men sedan skedde en dramatisk förändring. Under 2010-talet var det tvärtom fler kvinnor än män som skrev om poesins natur.

Millennieskiftet som vändpunkt

Även om den övergripande synen på poesin som något undanflyende förblir konstant genom hela perioden, identifierar Quirin en tydlig brytpunkt runt millennieskiftet. Förändringen handlar om hur poeterna förhåller sig till denna uppfattning i praktiken.

Under den tidigare perioden, fram till omkring år 2000, hindrade inte föreställningen om poesins obeskrivlighet poeterna från att diskutera den livligt. De argumenterade självsäkert för olika teser, debatterade och gick i dialog med varandra. Samtalen kretsade ofta kring visioner för poesin, nya formspråk och funderingar över vad dikten skulle kunna åstadkomma i framtiden.

Men runt år 2000 börjar något fundamentalt förändras i poetiktexternas själva form. Texterna blir mer fragmentariska och elliptiska. I stället för att diskutera med klassiska retoriska strategier börjar poeterna snarare peka mot poesins väsen. Poetiken blir, som Quirin uttrycker det, mer ”poetiserad”.

Detta bottnar i uppfattningen att endast poesins eget språk kan användas för att uttala sig om poesi, vilket resulterar i att själva poetiken ”krackelerar lite”. Samtidigt minskar inte antalet texter i genren – tvärtom ökar de. Det är denna paradox som Quirin finner särskilt intressant.

Förlagskrisen som katalysator

Förklaringen till förändringarna kring millennieskiftet har enligt Quirin sina rötter i 1970-talets förlagskris. Av ekonomiska skäl började mycket färre diktsamlingar ges ut, vilket naturligtvis oroade poeterna. Detta fick konkreta konsekvenser för hur de skrev om sin konst.

Debatterna mellan olika formspråk och visioner om poesins framtid mattades av. Stridigheterna om konkretism och nyenkelhet, som präglat 1960-talet, ersattes av en mer sammansvetsad front. I stället för interna konflikter började poeterna lyfta upp poesin som sådan – dess höga värde och betydelse för samhället.

Poetiken antog alltmer formen av ett lovtal till poesin. Hotet upplevdes nu komma utifrån, i form av kulturkommersialisering och kapitalism, snarare än inifrån genom stridigheter mellan olika diktstilar.

Adornos inflytande

Under 1980-talet befästes denna kapitalismkritiska och poesiprisande poetik ytterligare. Den inflytelserika kulturtidskriften Kris introducerade den tyske filosofen Theodor Adornos estetiska teorier i Sverige, vilket fick långtgående konsekvenser.

Adorno gav språk åt något som 1970-talspoeter redan hade insett: att poesin kan hävdas vara politisk enbart i kraft av att vara poesi. Idén är att själva den poetiska formen utgör ett motstånd mot kapitalismen och konsumismen. När föreställningen om poesins negativitet på detta sätt även fick en politisk dimension, cementerades den ytterligare i svensk poetik.

Vetenskapen som motbild

En ytterligare förklaring till svårigheten att definiera poesi positivt är att inte bara kulturkommersialismen utan även vetenskapen på senare tid har framställts som ett hot mot – eller en rival till – poesin. Quirin pekar på tendensen till överdriven positivism som bland annat filosofen Jonna Bornemark vänt sig mot.

I takt med att litteraturen och konsten akademiseras blir det viktigare för poeterna att hävda sig mot vetenskaplig diskurs. Ju mer hotet från ”det mätbara samhället” upplevs, desto viktigare blir det att argumentera för att poesin förmedlar en kunskap som inget annat kan ge.

Om någon skulle påstå att det som sägs med poetiskt språk lika väl kunde sägas på annat sätt, skulle det innebära att poesin inte behövs. Därför blir det närmast existentiellt viktigt för poeterna att upprätthålla att dikten är något unikt och oöversättbart.

Quirins forskning visar således hur svenska poeter i nästan sjuttio år konsekvent har definierat sin konst genom vad den inte är snarare än vad den är. Det verkar, som hon konstaterar, vara väldigt svårt att formulera en positiv grund för poesin.