Konstnären och serieskaparen Liv Strömquist ställer ut i Kalmar under titeln lånad från Pixies klassiska låt. I en djuplodande intervju reflekterar hon över hur sociala medier och algoritmer har förändrat vårt förhållande till känslor och autenticitet – och varför vi behöver demokratiska beslut för att ta kontroll över den digitala världen.

När utställningens titel kopplas till slutscenen i filmen ”Fight Club”, där Brad Pitts karaktär utlöser kaos som en väg till frihet, avfärdar Strömquist tanken att vi alla behöver bli ”uppeldade av Brad Pitt”. Men hon pekar på en avgörande skillnad mellan filmens 1990-talskritik och vår samtid.

I ”Fight Club” var problemet att Edward Nortons kontorsslav blev förstummad av konsumtionssamhället, där autentiska känslor undertrycktes. Upproret handlade om att återerövra äkta känslor som aggressivitet och sexualitet. Men enligt Strömquist har maktstrukturen vänt på steken.

”Det är mer som att vi alla är indragna i en slagsmålsklubb, men de som genererar slagsmålsklubben, styr och profiterar på den, är Edward Nortons kontor”, förklarar hon. I stället för att undertrycka känslor är det moderna kontrollmedlet att framkalla ”ett tillstånd av statisk hysteri”.

Strömquist beskriver hur vi idag konstant känner extrema känslor – vi blir extremt ledsna, arga eller rörda – på grund av innehåll på våra mobiler. Detta innehåll är medvetet designat för att vara känsloskapande, allt för att hålla oss kvar på plattformarna och exponera oss för reklam. Maskinen producerar våra känslor.

Som exempel berättar hon om ett Instagram-inlägg där en tjej beskrev hur hennes dejt dumpat henne för att hon var trans. Inlägget samlade tusentals kommentarer fyllda av ilska, kärlek och hat. Men vid närmare granskning visade det sig att både bild och text var AI-genererade – tjejen existerade inte. Förmodligen var många kommentarer också falska, vilket innebar att även Strömquists reaktion på reaktionerna var fabricerad och omvandlad till en vara.

Som egenföretagare använder Strömquist själv Instagram för att kommunicera med läsare och lyssnare. När hon startade sitt konto för 13 år sedan var plattformen reklamfri och rolig – därför gick alla med. Sedan dess har appen genomgått vad vissa teoretiker kallar en avsiktlig ”enshittification”-process, där den successivt fyllts med reklam och en alltmer aggressiv algoritm som gör appen sämre för användaren men bättre för annonsörer och ägare.

För människor med vanliga jobb handlar det ofta om att de byggt upp sociala nätverk på plattformen. De har blivit gisslan genom något som kallas inlåsningseffekt – att lämna skulle innebära att förlora sina kontakter.

När det gäller mentala strategier för att hantera det digitala skräpet säger Strömquist att hon saknar en personlig ”adblocker”. Däremot uppskattar hon att läsa teorier som hjälper henne förstå samtiden, som sociologen Hartmut Rosas teori om acceleration. Hon betonar dock att individuella lösningar inte räcker.

”I ett större perspektiv är det demokratiska beslut som behövs, för att inte ett par vinstdrivande bolag ska ha monopol på mänsklig interaktion”, slår hon fast.

Rosas accelerationsteori beskriver hur det mest utmärkande draget i moderniteten är att allt går snabbare och snabbare. Detta innebär att kunskaper, kommunikationssätt och handlingsmönster förändras i hög hastighet – kortare nyhetscykler, snabbare cirkulation av trender, mode och åsikter. Konsekvensen blir att ens kunskaper snabbt tappar värde och blir ogiltiga, vilket ger en känsla av dumhet och att inte hänga med.

Accelerationen innehåller också tvång. I dag måste man ha en smartphone för att köpa bussbiljett, göra bankärenden eller sjukanmäla barn från skolan. Det är inte längre ett fritt val.

På frågan om sociala medier gör oss dummare avfärdar Strömquist idén att dumhet är vårt främsta problem. ”Det finns flera olika typer av hot mot mänskligheten i vår tid, men jag tror inget av dem beror på dumhet primärt. Dumhet är faktiskt inte en så farlig mänsklig brist. Det är mycket värre att vara ond, till exempel.”

I utställningen i Kalmar har Strömquist byggt ett gigantiskt huvud som besökare kan gå in i genom munnen. Hon tvingade sig själv att motstå frestelsen att göra fåniga skämt om vad som skulle finnas i det mörka rummet – som en liten apa som slår cymbaler mot varandra. Vad som faktiskt finns därinne får besökarna upptäcka själva.

Genom sin konst fortsätter Strömquist att gestalta tankar och idéer om samtiden, där gränsen mellan det äkta och det fabricerade blir allt suddigare, och där kampen inte längre handlar om att släppa loss undertryckta känslor utan om att återta kontrollen över vilka känslor vi tillåter oss att produceras av.