Marina Abramović och Sophie Calle: Två konstnärsikoner i Danmark möter döden på olika sätt

Två av vår tids mest uppmärksammade kvinnliga konstnärer ställer just nu ut i Danmark, båda med döden som central tematik. Marina Abramović, snart 80 år, presenterar videoinstallationen ”Seven Deaths” i Cisternerne i Köpenhamn, medan Sophie Calle, 73 år, visar sin tredje utställning på Louisiana museum i Humlebæk med ”Something missing?”. Båda konstnärerna har gjort karriär genom att använda sina egna liv som material i en gränslös performancekonst med feministiska perspektiv.

Cisternerne, som en gång var Köpenhamns dricksvattenreservoar, har förvandlats till en underjordisk konsthall där flera framstående konstnärer tidigare skapat platsspecifika installationer. Här möts besökaren av Marina Abramović i en videointroduktion där hon beskriver sitt verk – ett utforskande av hur kvinnliga huvudpersoner oundvikligen dör i klassiska operor.

”De dör igen, igen och igen,” säger konstnären iklädd en blommig kimono, och undrar varför operatraditioner alltid kulminerar i samma våldsamma slut. I verket ”dör” Abramović sju gånger till Maria Callas arior, en operasångerska konstnären fascinerades av redan som barn och vars tragiska kärleksliv hon beskriver som ekon av sina egna erfarenheter.

Efter introduktionen får besökarna själva navigera genom den mörka, fuktiga och råkalla konsthallen. På stora filmdukar spelas filmer om fyra till fem minuter vardera, ackompanjerade av Callas berömda arior från ”La Traviata”, ”Tosca”, ”Desdemona”, ”Madame Butterfly”, ”Carmen”, ”Lucia di Lammermoor” och slutligen mästerverket ”Casta Diva” ur ”Norma”.

Men trots den sublima musiken upplevs Abramovićs gestaltningar ofta som plågsamma, och inte på ett avsiktligt sätt. Hennes agerande i de dödsbringande scenerna framstår som kryptiskt eller överspänt. Hollywoods skådespelare Willem Dafoe medverkar som motspelare och gör sig betydligt bättre i rollen än Abramović själv. I verkets slutscen experimenterar de med könsbyte där Dafoe i aftonklänning överträffar konstnären när de tillsammans förtärs av eld.

I jämförelse med Abramovićs verk är det en befrielse att träda in i Sophie Calles mer genomtänkta och humoristiska bildvärld på Louisiana. Calle besitter en självdistans och humor som Abramović saknar. Utställningen fokuserar på sju verksserier från 1986-2024, där flera sannolikt är nya för de flesta besökare.

Utställningen inleds med serien ”Because” (2018-2023) där Calle motiverar varför hon tagit bilderna. De kärnfulla beskrivningarna är broderade på tygstycken som täcker fotografierna, vilket ofta framkallar skratt och diskussion bland besökarna. Ett exempel är texten ”Därför att hämnd är en rätt som bäst serveras kall”, åtföljd av ett foto med två gravstenar: en stor med texten ”Mother” och en liten med ”Father”.

Ett annat intressant verk är ”What do you see?” från 2013, där Calle utforskat Isabella Stewart Gardner-museet i Boston efter en konstråstöld där ramarna till de stulna verken lämnades kvar. Konstnären fotograferade museianställda och besökare framför de tomma ramarna och intervjuade dem om deras minnen av målningarna, vilket resulterade i personliga vittnesmål om närvaro och frånvaro.

I serien ”The Blind” från 1986 frågar Calle människor som varit blinda sedan födseln om vad som är vackrast i deras mening. Svaren varierar från grönt gräs till Alain Delon och en Rodinskulptur med ”fantastisk röv”. Lika gripande är videoinstallationen ”Voir la mer”, där Calle filmat människor som aldrig tidigare sett havet när de för första gången möter denna syn.

Ett av utställningens mest fängslande verk är ”On the Hunt” (2017-2024), där Calle kombinerar bilder av jakttorn och djur fångade av viltkameror med kontaktannonser från tidskriften Le Chasseur français från 1895-2010 samt nutida exempel från Tinder. Verket belyser hur könsroller och förväntningar på en partner förändrats – eller inte förändrats – genom tiden.

Utställningens mest omfattande verk är ”Catalogue raisonné of the unfinished”, där Calle presenterar ofärdiga verk som av olika anledningar aldrig fullbordats. I ett avslutande rum har hon samlat verk från 2013-2023 som kretsar kring döden, inklusive bilder där hon ligger på lit de parade och en galghumoristisk text om utmaningen att bli begravd på Montparnassekyrkogården där gravplatser endast kan köpas efter att man avlidit.

De två utställningarna erbjuder två mycket olika ingångar till samma tema – medan Abramovićs känns artificiell och överspelad, lyckas Calle med sin intelligenta humor och uppfinningsrikedom skapa en mer genuin och tankeväckande reflektion över livets förgänglighet.