Coco Mellors skriver om sorgsna, vackra och missbrukande vita kvinnor

I den nya romanen ”Systrarna Blue” väver Coco Mellors en berättelse om familjeband, missbruk och återhämtning som både fängslar och frustrerar. Den brittiskfödda författaren, som flyttade till New York i tonåren och bor kvar där än idag, debuterade 2022 med den hyllade ”Cleopatra and Frankenstein” – en roman som snabbt blev ett sociala medier-fenomen med sitt karakteristiska omslag föreställande en sorgsen vit kvinna.

Även uppföljaren pryds av ett liknande omslagsmotiv – en vemodig kvinnogestalt som blickar ut mot läsaren med en nästan kokett sårbarhet som signalerar djupa hemligheter och inre mörker.

Romanen kretsar kring tre systrar med efternamnet Blue, utspridda över världen när berättelsen tar sin början. Alla bär de på arvet från en uppväxt med en alkoholiserad far, där ”beroendet surrade i dem alla likt elektriciteten i en ledning”. Äldsta systern Avery, som en gång tog hand om sina småsyskon, har ett förflutet med heroinmissbruk men har byggt upp ett till synes perfekt liv som framgångsrik jurist i London med hus i stadens finare kvarter och regelbundna besök på AA-möten.

Yngsta systern, den vackra Lucky, arbetar som modell i Paris och bedövar sig själv genom ändlösa fester och utekvällar. Mellansystern Bonnie har valt en annan väg och kanaliserat sina känslor genom boxning, där hon nästan nådde världseliten innan en förödmjukande förlust fick henne att ge upp och istället ta ett jobb som dörrvakt i Los Angeles. En fjärde syster, Nicky, har redan gått bort i en opiatöverdos efter att ha blivit beroende av smärtstillande mot sin endometrios.

Handlingen tar fart när Averys noggrant uppbyggda tillvaro rasar samman efter att hon varit otrogen mot sin hustru med en man. Denna vändning blir katalysatorn som till slut för de tre återstående systrarna samman igen.

Mellors språk präglas av en tendens att formulera meningar som kunde fungera som visdomsord på Instagram – formuleringar som balanserar på gränsen mellan det bitterljuva och det överdrivet sentimentala: ”Lucky är tjugosex och vilsen. Det är faktiskt alla systrar som är kvar. Men vad de inte vet är detta: Så länge man lever är det aldrig för sent att bli hittad.”

En märklig paradox uppstår i romanen – den är på samma gång både rå och tillrättalagd. Skildringen av otroheten är osminkad, och den efterföljande konflikten mellan Avery och hennes hustru utgör bokens starkaste scen. Här lyckas Mellors skickligt hålla två motstridiga berättelser om samma relation levande samtidigt, utan att försköna uppbrottets obarmhärtiga villkor.

Men denna råhet kontrasteras mot en intrig som ibland känns förutsägbar och schematisk, särskilt i epilogen som riskerar att framkalla ögonrullning hos den kritiska läsaren. Det nät som vävs för att återförena systrarna blir alltför synligt, med färger som ibland blir nästan tröttsamt grella.

Den amerikanska influensen i Mellors prosa är påtaglig, och översättningen till svenska av Klara Lindell skulle ibland ha kunnat poleras ytterligare. Formuleringar som ”mannen som på inga vis försökte ge sken av att han inte lyssnade” stör läsupplevelsen. Samtidigt finns det passager där översättningen skänker texten en säregen skönhet, som i ”håret var blekt till vågsvallsvitt”.

Trots bristerna är Mellors en författare med blick för människan, om än med en ibland överdriven terapeutisk ton. Bland alla de ibland kväljande visdomsorden finns genuina glimtar av skarpsinne: ”’Har du tänkt på hur mycket mamma blundar när hon pratar?’ frågade Vish. ’Det är som om det hon säger är så sant att hon knappt står ut med att ta in det med alla sina sinnen.'”

För en verkligt stark roman hade Mellors behövt konsekvent omfamna den råhet som endast skymtar fram i ”Systrarna Blue”. Utan denna konsekvens blir romanen i slutändan ungefär lika djup som oljemålningen på dess omslag – estetiskt tilltalande men utan den äkthet som hade kunnat göra den verkligt minnesvärd.