I mitten av 1980-talet befann sig den franske filosofen Jean Baudrillard bland åskådarna till New York Marathon. Hans slutsats var hårdhänt: loppet var bara ett tomt spektakel där löparna inte hade något av betydelse att förmedla, bara ”ett skymningsbudskap om en övermänsklig och onödig ansträngning”.

I sin bok ”Amerika” från 1986, som nyligen kom i svensk nyutgåva via förlaget Faethon, utvecklar Baudrillard sin skeptiska syn. Han menar att löparna söker döden, den utmattningsdöd som var maratonlöparens för två tusen år sedan. Hela tillställningen är enligt honom ett bevis utan betydelse, ett ”tomt segerdelirium” vars enda syfte är att bevisa att deltagarna är förmögna att ge allt.

Baudrillard refererar till maratonloppets ursprungsmyt. Efter slaget vid Marathon år 490 före Kristus sprang budbäraren Feidippides de fyra milen till Aten för att berätta att man hade besegrat den anfallande persiska hären. När han framfört nyheten föll han död ner.

Som alla bra historier har Feidippideslegenden levat vidare oberoende av sin sanningshalt. Legenden plockades upp i samband med de första moderna olympiska spelen 1896, då maratonloppet uppfanns. Någon historisk förankring för ett så långt lopp fanns egentligen inte. De idrottstokiga gamla grekerna tävlade gärna i löpning, men på betydligt kortare distanser.

Det är dessutom tveksamt att Feidippides skulle ha dött efter fyra mil, eftersom budbärare var vana vid avsevärt längre sträckor. Enligt andra uppgifter ska han ha sprungit 240 kilometer från Aten till Sparta och tillbaka igen. Men sådana detaljer rimmar illa med maratonloppets grundidé: att 42 kilometers löpning är den ultimata prövningen, gränsen för vad människan kan uthärda.

Att folk springer är i sig inte svårt att förstå. Det krävs inte många löpturer innan oron stillnar och sömnen djupnas. Men det räcker med en halvmil några gånger i veckan för att uppnå det. Frågan är varför människor utsätter sig för 42 kilometer, och varför andra människor vill titta på när de gör det.

En anledning är förstås människans vilja att bevisa saker och ting, för oss själva och för omvärlden. Att tävla i ett organiserat lopp innebär att underkasta sig gränser som någon annan har bestämt: tiden, sträckan, förutsättningarna. Detta verkar människor vara väldigt intresserade av.

Det första moderna maratonloppet var tänkt som en engångshändelse för att rikta strålkastarljuset mot de nyinrättade olympiska spelen, men grenen blev omedelbart populär. När OS arrangerades i Stockholm 1912 ringlade biljettköerna långa och banan kantades av åskådare. Den svenska löparen Sigge Jacobsson haussades i pressen och gjorde sedan alla besvikna, men inte ens det bet på den olympiska febern.

Ändå förblev maraton först och främst en olympisk historia under många år. Anrika Boston Marathon hade ynka femtio deltagare år 1950, enbart män eftersom kvinnor inte fick delta. Allt detta ändrades i och med joggningen, 1960-talets stora motionstrend. Under 1970- och 1980-talet skaffade sig varje västerländsk storstad med självaktning egna långdistanslopp.

Det var i denna joggingsyra som Stockholm Marathon uppstod. Premiärupplagan organiserades 1979 av några eldsjälar och fick stor uppmärksamhet. Nu var det inte längre tal om att utesluta kvinnorna, även om de var i minoritet – knappt 70 av 2 155 anmälda deltagare. Publiken var desto större, för vid det här laget var maratonloppet folkfest och allmän angelägenhet.

Populariteten sammanhänger möjligen med att maratonlöparna låter sig göras till ställföreträdande hjältar. Själva hjältedådet består i självövervinnelsen, att mobilisera sina krafter och överskrida det möjligas gräns.

Tungviktslegendaren Ingemar Johansson fick för sig att springa maraton 1981. Han bodde i Florida, var 48 år och hade en matchvikt på 112 kilo. Frågan var inte hur snabbt han skulle avverka sträckan, utan om han över huvud taget skulle klara det. En kvarts miljon människor lär ha samlats på Stockholms gator för att heja när han sprang förbi. Ingo fullföljde naturligtvis loppet.

När etiopiern Abebe Bikila tog OS-guld i Rom 1960 symboliserade han något bortom den individuella prestationen. Han sprang barfota eftersom han fått skoskav av nya skor. Bikila satte nytt världsrekord på 2:15:16 och tog det subsahariska Afrikas första olympiska guld. Det var ett kraftbevis för en kontinent i färd med att frigöra sig från kolonialmakterna. Att just Rom blev skådeplats för Bikilas triumf saknade inte heller betydelse – bara några decennier tidigare hade italienska styrkor ockuperat Etiopien.

Majoriteten av alla som springer maraton är inga idrottshjältar och kommer aldrig att bli det. De 25 000 startplatserna på Stockholm Marathon den 30 maj var fullbokade redan i höstas. Löparna är vanligt folk, pappor och mostrar, ingenjörer och lärare, någons granne.

Nog får man ge Baudrillard rätt i en sak: det är en bedrift utan följder. Det gör ingen skillnad om man springer ett maraton eller ej. Världen fortsätter att snurra, krigen rasar vidare, klimatet går åt skogen. Men maratonloppet manifesterar en av våra stora dygder: uthålligheten.

Ett maraton går inte att förenkla. Man kan inte ta det i snabbversion. 42 195 meter ska avverkas och varje löpare måste själv hålla benen igång hela vägen. Om det tar fem timmar eller två och en halv är egentligen inte särskilt viktigt. Den motionslöpare som stirrar sig blind på tider bör ta en funderare på varför man fixerat sig vid något så i grunden meningslöst som en minut hit eller dit.

Uthålligheten är värd sina hejarop. Allt som är värt något i livet kräver sin ansträngning. Man måste anstränga sig i en familj, i kärlekslivet, för att göra ett bra arbete. Inte minst måste man anstränga sig för att lära sig någonting – att höja sig ur sin egen okunskap är en uthållighetssport om något.

Maratonloppet är på sitt vis en hyllning till ansträngningen, en metafor för ihärdighetens betydelse. Det är kanske därför tusentals människor fortsätter att anmäla sig, år efter år, trots smärtan och utmattningen. Och det är därför åskådarna fortsätter att ställa sig längs vägkanterna och heja, fascinerade av denna demonstration av mänsklig uthållighet.