Tebogo Monnakgotla och Brahms möts i eftertänksam konsert

Tebogo Monnakgotla framträder allt tydligare som en av Sveriges främsta orkesterkompositörer. Med en imponerande katalog av verk som turnerar internationellt är hon nu ett etablerat namn inom den samtida konstmusiken. Hennes fiolkonsert, inspirerad av segeltrollsländans eleganta flygning, har blivit ett signaturnummer för violinisten Johan Dalene. Kungliga Filharmonikerna, som öppnade säsongen med hennes lekfulla ”Sugar high”, fortsätter samarbetet med en planerad urpremiär av hennes cellokonsert vid Konserthusets hundraårsjubileum i april.

I veckan presenterades Monnakgotlas sångcykel baserad på texter av Jean-Joseph Rabearivelo, en av Afrikas första stora modernister. Rabearivelos livsöde är både tragiskt och fascinerande. Född 1903 på Madagaskar i en aristokratisk familj som förlorade sin status under fransk kolonisation, omfamnade han paradoxalt nog den franska kulturen och såg sig som likvärdig med poeter som Baudelaire och Rimbaud. Hans självmord 1937, efter att ha förbigåtts som representant för Madagaskar vid världsutställningen i Paris, markerade slutet för en komplex kulturpersonlighet som Monnakgotla återkommande hämtat inspiration från.

Verket framfördes av den sydafrikanske barytonen Sakhiwe Mkosana, som ersatte den ursprungliga solist som kompositionen skrevs för, Luthando Qave. Mkosanas röst präglades av en elegant och ädel klang, men uppvisade en viss monotoni och stramhet i framförandet. Däremot glänste Monnakgotlas orkestrering med sina karakteristiska, skimrande klangfärger som elegant påminner om Ravels tonspråk.

Konsertens andra del ägnades åt Johannes Brahms ”Ein deutsches Requiem”, där Mkosana återkom som solist, nu med tyska som språk. Sopransolisten Karolina Bengtsson, för närvarande engagerad vid Frankfurtoperan, kompletterade solistinsatserna. Den svenska dirigenten Sofi Jeannin, verksam i London, Paris och Köpenhamn med särskilt fokus på körmusik, ledde Kungliga Filharmonikerna tillsammans med Eric Ericsons Kammarkör.

Jeannins tolkning av Brahms requiem karakteriserades av en stram och återhållsam approach, utan de svällande romantiska gester som ofta präglar framföranden av verket. Detta återhållsamma grepp blev dock delvis till nackdel för körklangen, som framstod som något matt och hade gynnats av mer emotionell intensitet och volym. Konsertens absoluta höjdpunkt utgjordes av Karolina Bengtssons soloparti, som med sin gripande och ljuvliga framföring förhöjde hela verket.

Kombinationen av Monnakgotlas moderna tonspråk och Brahms klassiska requiem skapade en intressant kontrast som speglade musikens förmåga att överbrygga kulturella och tidsmässiga skillnader. Att framföra verk av en samtida kvinnlig svensk kompositör med rötter i både den afrikanska och europeiska kultursfären tillsammans med ett av den tyska romantikens mest älskade körverk, visade på Konserthusets ambition att sammanfläta olika musikaliska traditioner.

Publikens mottagande var övervägande positivt, särskilt för Bengtssons insats och Monnakgotlas komposition, vars orkestrala färgrikedom än en gång befäste hennes position som en ledande röst inom den samtida orkestermusiken.

Med denna konsert visar Kungliga Filharmonikerna sin vilja att både vårda den klassiska repertoaren och lyfta fram nya svenska röster, särskilt inför det kommande hundraårsjubileet.