Margaret Atwood observerar sitt 87-åriga liv med gott humör

Den kanadensiska författarstjärnan Margaret Atwood har givit ut ”Livsboken. Ett slags memoarer”, en 600 sidor lång berättelse om sitt liv som sträcker sig från familjens rötter i Nova Scotia till nutiden som 87-åring och änka. Boken erbjuder en unik inblick i livet bakom en av världens mest kända författare, hon som skrev den klassiska romanen ”Tjänarinnans berättelse” från 1986.

Atwood var från början tveksam till att skriva memoarer när hon blev ombedd av en förlagsperson att göra det i ”litterär stil”. Men när hon väl började skriva resulterade det i 39 kapitel som i mestadels kronologisk form tar läsaren genom ett fascinerande liv präglat av litteratur, politik och personliga relationer.

En central passage i boken handlar om hur hennes lärare vid Harvard i början av 1960-talet, Perry Miller, blev avgörande för hennes förståelse av USA. Atwood beskriver hur hon genom honom lärde sig att landet har sina rötter i en puritansk teokrati som var intolerant mot de som inte delade dess trossatser, och dessutom hård mot kvinnor. Det var till den bortgångne Perry Miller hon senare skulle dedicera ”Tjänarinnans berättelse”, en roman som blivit ännu mer känd genom tv-serien ”The Handmaid’s tale” och som är central för hennes visionära författarskap.

Ett genomgående tema i boken är författarens dubbelnatur. Den som lever vardagslivet – bakar, odlar, skördar, syr och stickar – är Peggy Atwood, medan den som skriver och befinner sig i en alltmer omfattande litterär och politisk offentlighet är Margaret Atwood. Detta är möjligen första gången hon inte primärt skriver som den mer ”underjordiska” Margaret Atwood, utan som vardagsjaget och privatpersonen Peggy Atwood.

I den Atwoodska familjemytologin spelar pappan Carls upptäckt av en grön fjärilslarv en viktig roll. Dess fascinerande förvandlingsnummer ledde till att han blev entomolog och längs den vägen träffade mamman Margaret, som hellre ville läsa, rida och ströva omkring än ägna sig åt hushållsarbete. Boken innehåller nedslag i familjens enkla boenden i stugor eller tält i vildmarken, inklusive ormlekarna med storebrodern Harold.

Barndomsminnen som flickornas infernaliska mobbning i småskolan får en uttalad koppling till romanen ”Kattöga” från 1989, men också till skrivandets observerande position. Där figurerar pojkvänner som rökte och körde bil eller ville få Peggy att bli katolik. Det unga vuxenlivet med universitetsstudierna i viktoriansk litteratur och det skönlitterära skrivandets början beskrivs i detalj.

Romandebuten kom 1969 med ”Den ätbara kvinnan”, följt av prisnomineringar och ett växande författarskap. Boken innehåller anekdoter om författarkollegor som antingen stöttat eller inte kunnat dölja sin skadeglädje eller avund, alla människor hon arbetat med i branschen – agenter, redaktörer, regissörer, förläggare. Och inte minst den andra vågens feminism som präglade tiden.

En stor kärlek och livskamrat kom in i livet i form av författaren och fågelskådaren Graeme Gibson. Gemensamt sökte de sig till de kanadensiska skogarna, sjöarna, floderna – fåglarna och de många vilda djuren. De fick också dottern Jess tillsammans. Lite relationstrassel finns med, men lekfullt insprängt som fråga och svar i en rådgivningsspalt – Peggy ville att Graeme skulle skilja sig från den besvärliga Shirley som han hade två söner med.

När Peggy och Graeme väl fått en dotter ville hon gärna ha ett barn till, men det ville inte Graeme. De delade mycket, som naturen, världshändelserna, resor över hela världen och ett stort litteraturpolitiskt engagemang – i det då nybildade kanadensiska författarförbundet och PEN Canada. Skildringen av hur ett kanadensiskt polyfont litterärt landskap och ekosystem växer fram utgör något av det mest intressanta i boken, särskilt i relation till USA och England.

”Livsboken” är fylld av anekdoter från både privat- och yrkesliv, men den är inte intim. Peggy och Margaret Atwood har kontrollen: leker, lägger ut texten, byter ämne som hon behagar. Där finns förstås kunskapen om vilka livshändelser som fått särskild betydelse i de olika böckerna. Men hon kan också detaljerat beskriva sitt lantliga vardagsliv, inklusive hemsökelser, spöken, tarotkort och astrologi.

Texten berättas med kunskapen om hur det blev, och befinner sig inte mitt i den turbulenta ovissheten. Kanske är det just detta som ger ”Livsboken” dess genomgående goda humör. Atwoods rappa röst är konsekvent och snyggt fångad av de båda översättarna Inger Johansson och Annika H Löfvendahl. En röst som tycks säga att det inte finns någon anledning att dröja så länge i något skeende, för så mycket av det som var dramatiskt och turbulent är ju faktiskt redan överstökat, över.

Boken avslutas med makens demenssjukdom och död, och livet som änka. Men hon är fortsatt skrivande och i rörelse. Den här texten skrivs från ett tydligt ”efteråt”, med en så lång och så vid överblick som man bara kan ha när man närmar sig sin 87:e födelsedag. Och det finns mycket som är lustfyllt och angeläget att minnas, att berätta – hålla vid liv.

För att få en fullständig bild rekommenderas läsaren att ta del av hennes skönlitterära verk och essäer parallellt med memoaren – för att också få stiga ner i den mörkare underjord som författaren Margaret Atwood inte är rädd att locka sina läsare till.