Den ryske presidenten Vladimir Putin har motiverat invasionen av Ukraina med att landet behöver befrias från nynazister. Anklagelsen framstår som absurd, inte minst eftersom Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är jude och barnbarn till överlevande från Förintelsen. Ändå verkar nazistanklagelsen alltid ligga nära till hands för ledare i Kreml.

För att förstå bakgrunden till denna propagandaretorik kan det vara värt att studera sovjetisk filmhistoria. I slutet av 1950-talet, parallellt med den franska nya vågen, upplevde sovjetisk film en liten renässans. ”Och tranorna flyga” vann Guldpalmen i Cannes 1958 och blev en internationell succé. Filmen berättar historien om Boris och Veronika, ett förälskat ungt par vars liv förstörs av kriget.

När tyskarna angriper Sovjetunionen drar Boris ut för att försvara landet medan hans kusin Mark fixar frisedel och blir kvar i Moskva. Mark våldtar Veronika, som sedan ser sig tvungen att gifta sig med honom. Boris stupar i ett lerigt träsk med ett foto av Veronika i rockfickan. Filmen skildrar hur kriget förstör allt, och visar förluster med en blandning av patos och distans som blev typisk för ryska andravärldskrigsfilmer.

Från rent konstnärlig synvinkel är ”Och tranorna flyga” ett visuellt mästerverk. Regissören Michail Kalatozov, född i Tbilisi i nuvarande Georgien, och fotografen Sergej Urusevskij skapade något som fick västerländska samtida kollegor att i vissa avseenden se ut som amatörer. Kameran är obeskrivligt rörlig, och i en berömd, lång tagning följs Veronika när hon jagar genom folkmassor för att få en sista glimt av Boris innan hans avmarsch.

I väst förstod man inte hur Kalatozov och Urusevskij kunde få kameran att röra sig så fritt och viktlöst. En del kännare av sovjetisk film menar att rörligheten var en reaktion på Stalintidens ängsligt statiska foto. Josef Stalin, som fäste stor vikt vid filmen, hade dött 1953 och konstnärer kunde testa gränser utan att riskera livet. Kalatozov ville göra vad han kallade ”poetisk film” och som sådan lyckas hans Cannesvinnare.

Kalatozovs film fick världen intresserad av sovjetisk film. Efterkommande andravärldskrigsskildringar var mer grovhuggna. I Sergej Bondartjuks ”Ett människoöde” från 1959 har huvudpersonen Sokolov blivit fånge hos tyskarna och sett hemska saker. I en scen beordras krigsfångarna ta en port medan judarna ska ta en annan. Svart rök bolmar från krematoriet bortom den andra porten. Hela tiden spelar en blåsorkester.

Denna typ av fokus på förnedringen i utsattheten finns inte i brittiska krigsfångefilmer som ”Mästerrymmarna från Colditz” från 1955. Det går inte att föreställa sig den engelska stjärnan John Mills gnagande på ett ben vid en fet nazists fötter. Det är en fundamental skillnad i hur olika länder skildrar kriget.

I ”Ballad om en soldat” från 1959 får en nittonårig soldat efter ett hjältedåd sex dagars permission för att åka hem och laga mammas läckande tak. Resan drar ut på tiden och det slutar med att soldaten precis hinner möta sin mamma i en kram på landsvägen innan han måste anträda återfärden. Allt är bittert knappt i sovjetisk andravärldskrigsfilm.

Generellt kommer de bistraste andravärldskrigsfilmerna från länder med erfarenhet av invasion eller ockupation. Roberto Rossellinis ”Rom, öppen stad” från 1945 hade tortyrscener som Statens biografbyrå i Sverige förbjöd för offentlig visning så sent som 1961. I fransmannen Jean-Pierre Melvilles ”Skuggornas armé” från 1969 tvingas en motståndscell att mörda en av sina egna, spelad av Simone Signoret, när tyskarna hotar att skicka hennes dotter till en soldatbordell.

Det finns en helt annan anda i sovjetiska andravärldskrigsfilmer än i brittiska eller amerikanska. De gruvligaste övergrepp är vardag. I ”Starkare än döden” från 1977 är en liten grupp instängda i en källare i väntan på avrättning. Filmen gjordes av Larisa Sjepitko, hustru till filmregissören Elem Klimov, som ligger bakom vad många anser vara den mest ohyggliga krigsskildring som gjorts.

”Gå och se…” från 1985, förlagd till Belarus, är två och en halv timme av vedervärdigheter. En trettonåring som fått fatt i ett tyskt gevär ansluter sig till partisanerna, glad och aningslös. Hämnden kommer snabbt när nazisterna mördar hans mor och två småsystrar tillsammans med alla andra i byn. Men den massakern är bara ett förspel inför filmens final, där alla invånare i en större by tvingas in i ortens träkyrka som sticks i brand. Filmens titel är inspirerad av Uppenbarelseboken i Bibeln.

Det är komplicerat att idag skriva om sovjetiska andravärldskrigsskildringar. Sergej Bondartjuk, som regisserade ”Ett människoöde”, var ukrainare. Den armé i vilken hans rollfigur tjänar har idag angripit Bondartjuks hemstad Bilozerka. Det största problemet med filmerna är förstås det genomgående förtigandet av att Josef Stalin och Adolf Hitler vid krigsutbrottet var på samma sida genom pakten i augusti 1939.

I år vann ryska ”Mr Nobody mot Putin” Oscar som bästa dokumentär. Det är en inifrånskildring av den efter 2022 upptrappade indoktrineringen i ryska skolor. Filmen är anti-Putin, men har fått negativa reaktioner i Ukraina där man inte vill se filmer på temat ”stackars ryska folket som måste gå med på Putins beslut”.

Ur en annan synvinkel är det just i dessa tider relevant att se de sovjetiska andravärldskrigsskildringarna. De visar upp trasiga stövlar, brist, hopplöshet och ropar om orättvisa och lidande. De gör inte Vladimir Putins vilda lögner ursäktliga men ger åtminstone en slags bakgrund till varför nazistanklagelsen fortfarande används som politiskt verktyg i Ryssland. Filmerna illustrerar hur djupt andra världskriget sitter i det ryska medvetandet och hur denna historia aktivt används för att forma nutida propaganda.