Mary Beard skakar liv i antiken med fräck lärdom

Christopher Nolans ”The Odyssey” har blivit en av vinterns stora biosuccéer. Över 700 000 svenskar har sett filmen på bio, och i Sydkorea – en av världens viktigaste biografmarknader – har tio miljoner biljetter sålts. Framgången väntas sätta nytt ljus på Homeros epos och ge antikintresset ett globalt uppsving. I samma våg kommer Mary Beards essäbok ”På tal om klassiker. Hur det gamla chockerar oss” i svensk översättning.

Nolan, som tidigare regisserat ”Oppenheimer” och ”Interstellar”, har länge räknats som en av Hollywoods mest publikdragande regissörer. Hans tolkning av Homeros odyssé har hyllats för sitt visuella berättande, men också väckt frågor om vad som går förlorat när ett epos på vers blir film. I en recension i Dagens Nyheter skriver Jan Eklund att filmen är ett maffigt epos – men att poesin saknas.

Krigstrummorna, äventyren och de stormiga haven är vad som fastnar tydligast, skriver Eklund. De inslag av svalka, förtrollad vardag, fest och sex som minst lika ofta strålar ut från Homeros text hamnar i skuggan. Tillsammans med antikvetarna Emily Wilson och Mary Beard menar han att Nolan dessutom gör för lite av de gäckande och starka kvinnorna i ”Odysséen” – även om Anne Hathaways Penelope är svår att glömma.

Beards bok, översatt av Eric Cullhed och utgiven av Natur & Kultur, bygger på föreläsningar där hon sammanfattar ett livs arbete med den grekisk-romerska antiken. Eklund beskriver den som tänkvärd och medryckande, men tematiskt fladdrig och utan utrymme för tyngre idéfördjupning. Den som väntat sig en lika hisnande lärd text som Emily Wilsons förord till hennes engelska översättning av ”Odysséen” från 2017 – den första engelska översättningen av eposet av en kvinna – lär bli delvis besviken, skriver han.

Mary Beard, född 1955, blev världskänd sent i karriären. Hon har undervisat vid Cambridge i hela sitt yrkesverksamma liv och började tidigt med latin och grekiska för att kunna tolka källorna. Genom böcker som ”Pompeji”, ”SPQR” och ”Roms kejsare” samt en rad BBC-dokumentärer har hon nått en bred publik utanför akademin. Under pandemin följde Eklund flera av dokumentärerna och beskriver henne som inbjudande, fräck och rolig.

I ”På tal om klassiker” vänder hon sig mot vördnaden för antiken. Eklund sammanfattar bokens grundtanke som radikal: klassikerna ska mötas med frisk och öppen blick, inte behandlas som heliga texter. Beard varnar för idealistiska klichéer om Rom och Aten, inte minst när de kommer från högerextrema rörelser – ”pelargänget”, som hon skämtsamt kallar dem. Hon driver med politikers behov av att låta västvärlden bada i glansen av en mytisk tradition.

Särskilt kritisk är hon mot föreställningen att demokratin skulle vara ett arv från antiken. ”Att betrakta demokratin, i synnerhet, som något vi har ’ärvt’ från den antika världen – och vars ursprung för tusentals år sedan under den grekiska solen vi bör vörda – är i bästa fall en vilseledande halvsanning, i värsta fall en vanföreställning”, skriver hon.

Beards läsning tar sig ofta bortom eliten. Hon följer spåren av vanliga människor: larmet från krogarna i Pompeji, klottret i gränderna och debatterna på Atens torg. Hon lyssnar efter ekon av kvinnor och slavar som döljer sig i källorna. Samtidigt varnar hon för önsketänkande. Mycket var verkligen annorlunda och obegripligt i antiken – våldsamt, irrationellt, gåtfullt – och det gör den bara intressantare, skriver Eklund.

Recensenten lyfter också fram Beards syn på humanvetenskapernas uppdrag. ”En del av humanvetenskapernas oförskämda uppdrag är att bejaka och konfrontera komplexiteten, inte saluföra falsk enkelhet”, lyder hennes credo. I en kortsiktig och maktfullkomlig värld behövs människor som kan läsa och tolka svåra texter från kulturens gryning, menar hon.

Eklund konstaterar att det trots avståndet ofta uppstår en känsla av mänsklig igenkänning över seklen. Antikens texter – från Sapfos kärlekslyrik till Sofokles ”Antigone”, Euripides ”Medea” och Tacitus kritik av imperialismen: ”De skapar en ödemark och kallar den fred” – kan fortfarande kännas samtida. Den paradoxala känslan av nyhet är enligt Beard en del av klassikernas egenart.

För den som sett Nolans film och vill gå vidare till grundtexten fungerar Beards bok som en påminnelse om att ”Odysséen” rymmer mer än krig och äventyr. Enligt Eklund får den som söker en väg in i själva eposet bättre hjälp av Emily Wilsons översättning. Beards styrka ligger i blicken för det som döljer sig i marginalerna – och i varningen för att göra antiken till en spegel för vår egen tid.