Filosofen och samhällsdebattören Ann Heberlein närmar sig en mörk kapitelsida i svensk historia genom sin kommande bok, där hon berättar om sin faster Gunnels öde. Det är en historia om tvångssterilisering, men också om hur den svenska välfärdsstaten i sin strävan efter perfektion tillämpade metoder som idag framstår som djupt kränkande.

År 1952 är Gunnel tolv år gammal och älskar att dansa till Alice Babs musik. Hon drömmer om framtiden och vuxenlivet, precis som andra barn i hennes ålder. Det Sverige hon växer upp i präglas av optimism och framtidstro. Landet har lämnat krigsåren bakom sig och fattigsveriges vedermödor håller på att bli en gåta. Industriboomen tar fart, folkpensionen införs och samhället bygger ut sina skyddsnät. Det är en tid då Sverige formar sig till den välfärdsstat som senare skulle bli förebild för många andra länder.

Men bakom fasaden av framsteg och välstånd finns en mörkare sida av moderniseringsprojektet. När Gunnel är tolv år gammal drabbas hon av polio och blir rullstolsburen. Sjukdomen förändrar hennes liv fundamentalt och kommer att sätta spår för resten av hennes tillvaro. Tio år senare, vid tjugotvå års ålder, befinner hon sig i en situation som många andra unga kvinnor har upplevt genom tiderna – hon är gravid och ensamstående.

Trots att Gunnel själv vill behålla barnet och bli mamma fattas ett beslut över hennes huvud. Samhällets makthavare bedömer att hon inte är en lämplig förälder. Orsaken är hennes funktionsnedsättning. Konsekvensen blir brutal: hon tvingas genomgå abort och steriliseras samtidigt. Några månader efter ingreppet försöker hon ta sitt eget liv.

Gunnels historia är inte unik. Mellan 1935 och 1975 genomfördes tvångssteriliseringar av tiotusentals svenskar, främst kvinnor. Programmet motiverades med rasbiologiska argument och en önskan att skapa ett ”friskt” och ”rättskaffens” folkhem. Personer med funktionsnedsättningar, psykiska sjukdomar, eller de som bedömdes som socialt missanpassade ansågs inte vara lämpade att föröka sig.

Historien om dessa tvångssteriliseringar har dokumenterats tidigare i både böcker och dokumentärer. Det som gör Heberleins berättelse särskild är den personliga närheten till händelserna. Hon har följt sin faster genom åren, talat med henne om både sorgen och den glädje hon till slut valde genom att fortsätta leva, arbeta och ta tillbaka makten över sitt liv. När Gunnel senare fick ekonomisk ersättning från staten brände hon pengarna på en överdådig fest – en symbolisk handling som visade hennes komplexa relation till det som hänt.

För Heberlein själv blir historien extra påtaglig när hon inser att hon själv, med sina egna funktionsnedsättningar, sannolikt hade drabbats av samma öde om hon blivit gravid trettio år tidigare. Det är en insikt som ger berättelsen ytterligare en dimension.

Boken är ingen självbiografi eller detaljerad skildring av Heberleins eget liv och politiska vändningar. Istället fokuserar den på tidsandan och välfärdsstatens baksidor. I en tid när många offentliga personer delar intimt privata detaljer är detta ett medvetet och välkommet grepp.

Heberlein nämner att svenska staten upprepade gånger har tagit sig rätten att förtrycka medborgare i folkhälsans namn. Hon påpekar att tvångssteriliseringar av transpersoner fortsatte ända in på 2010-talet – ett faktum som visar att denna historia inte är lika avlägsen som många kanske tror.

Boken avslutas med en uppmaning till läsaren att betrakta vår egen tid med kritisk blick. Vilka grupper görs till syndabockar idag? På vilka grunder sker det och med vilken rätt? Det är frågor som förblir relevanta långt efter att den mörka epoken av tvångssteriliseringar officiellt avslutades.

Genom att berätta sin fasters historia bidrar Heberlein till att hålla minnet levande av en tid då välfärdsstaten, i sin strävan efter perfektion, kränkte grundläggande mänskliga rättigheter. Det är en påminnelse om att goda intentioner inte alltid leder till goda resultat, och att varje tid behöver granska sina egna blinda fläckar.