Maxad orkesterprakt och symfoniska fantasier på Konserthuset

Kungliga Filharmonikernas konsert i Konserthuset, Stockholm, bjöd på en ovanlig programkombination: en nyskriven konsertöppnare av Cassandra Miller, Mendelssohns andra pianokonsert och Alexander Zemlinskys symfoniska fantasi ”Sjöjungfrun”. Ryan Bancroft dirigerade och Seong-Jin Cho var solist. Konserten var ytterligare ett exempel på en bredare trend i konsertvärlden, där etablerade orkestrar allt oftare blandar nyskriven musik med mindre kända verk från tidigare epoker.

Kvällen inleddes med den kanadensisk-brittiska tonsättaren Cassandra Millers ”La donna” från 2021. Verket öppnar med en fladdrande trumpetfigur i mariachistil, innan brasset och stråkarna successivt fyller på med glissandomotiv. Det är ovanligt med nutida orkesterverk som inte direkt påminner om annan musik; Millers stycke är ett undantag. Hon utgår ofta från redan existerande musik, betraktar klassiskt som en genre bland andra, och förvandlar detaljerna till något eget. Här har hon hämtat sitt material från den norditalienska flerstämmiga folkmusikstilen trallalero och sången ”La partenza da Parigi”, som musiketnologen Alan Lomax spelade in på band 1954. De repetitiva figurerna byggs upp i svällande storformat, vilket skapar en sorts expansiv minimalism. Mot slutet klingar ljudet av tills bara en kontrabas återstår.

Miller har i en intervju med The Guardian beskrivit ett musikstycke som ”en plats att vistas på en stund”. Det är en hållning som präglar hennes arbete:i stället för att citera eller imitera, zoomar hon in i detaljer och låter dem växa i nya riktningar. ”La donna” är ett typexempel på den processen, och att ett sådant verk fick inleda en konsert med en av Sveriges ledande orkestrar säger något om hur samtida musik i dag har en mer självklar plats i den klassiska repertoaren än den haft tidigare.

Innan paus fick publiken höra Seong-Jin Cho. Den sydkoreanske pianisten, som vann Chopin-tävlingen i Warszawa 2015, har på senare år satsat på en repertoar av mer sällan framförda verk. Denna gång valde han Mendelssohns andra pianokonsert, skriven 1837 och ett verk som ofta står i skuggan av den första i G-moll. Tolkningen var dramatiskt jagande och elegant, mer elegant än renodlat virtuos. Även om insatsen knappast lämnade några oförglömliga spår, visade den på en pianist som medvetet undviker de enklaste vägarna. Som extranummer bjöd han på Chopins vals nr med något mer esprit.

Efter paus återkom orkestern med Alexander Zemlinskys ”Sjöjungfrun”, en symfonisk fantasi skriven i början av förra seklet, löst baserad på H.C. Andersens saga om den lilla sjöjungfrun. Verket är hållet i ett mörkt, känslomässigt laddat register. Havet öppnar sig likt en avgrund, och orkesterstyrkan är massiv och mörktonerad. Bakgrunden är välkänd:Zemlinsky var förälskad i Alma Schindler, som i stället gifte sig med Gustav Mahler. Det självbiografiska lagret ger musiken en extra dimension, bortom sagans handling. Den symfoniska fantasin skrevs vid en tid då tonsättaren befann sig i skarven mellan senromantik och impressionism, och det hörs i klangen:verket blickar både bakåt mot 1800-talet och framåt mot en mer upplöst, suggestiv orkesterstil.

Under Ryan Bancrofts ledning blev framförandet inte fullt så suggestivt och svindlande som partituret antyder. Men det fanns flera fina soloinsatser, bland annat i kontrabasklarinett och konsertmästare Joakim Svenhedens violin. En störande mobilsignal krävde också eget utrymme mitt i musiken, en påminnelse om de utmaningar som dagens konsertpublik för med sig.

Helhetsbetyg: 3 av 5. Kvällen bjöd på ett ambitiöst sammansatt program där samtida musik, klassisk virtuoslitteratur och senromantisk sagoton ställdes mot varandra. Även om inte allt nådde full höjd, visade konserten hur levande orkestermusik kan vara när den tar risker.