Horace Engdahl har återigen tagit plats i den svenska litterära debatten med en ny essäsamling som bekräftar hans position som en av landets mest läsvärda prosaister. I ”Själen och musiken”, utgiven av Albert Bonniers förlag, visar den förre ständige sekreteraren i Svenska Akademien prov på den stilsäkra och fritt flygande kortprosa som han gjort till sitt signum under de senaste decennierna.

Boken, som omfattar 120 sidor, består av fyra essäer som kretsar kring klassisk musik och dess förhållande till litteratur och liv. Det är ett verk som genomsyras av både självförtroende och precision – egenskaper som recensenten menar är nödvändiga för att lyckas med det korta formatet. Engdahl beskrivs som en författare som inte tvekar, som kan slå fast saker utan att ”darra på manschetten”, och som har förmågan att göra sina texter både koncentrerade och tankeväckande.

I centrum för essäsamlingen står tre tonsättare: Chopin, Wagner och Brahms. Engdahl navigerar skickligt genom den svåra konsten att skriva om musik – en konstform som ofta riskerar att förvandlas till vad recensenten kallar ”teoritunga pappersmassa”. Men här lyckas författaren behålla omedelbarhet och poesi. När han beskriver Brahms Haydnvariationer skapas bildspråk som andas liv: ”Femte variationen andas Mendelssonscherzo, det lätta, flygande humöret, avrivna blomblad som landar i gräset när ett sagoväsen löper förbi.”

Ett genomgående tema i verket är spänningen mellan olika konstformers uttrycksmöjligheter. Engdahl beskriver hur musiken och måleriet under sent artonhundratal stod högt i kurs, vilket väckte litteraturens avund och tävlingslusta. Enligt författaren var det först med Marcel Prousts monumentala romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” som litteraturen på allvar kunde mäta sig med dessa andra konstformer.

Boken uppmärksammar också den franske poeten Stéphane Mallarmé, en av modernismens föregångare, som försökte skapa ett litterärt allkonstverk inspirerat av Wagners musik. Engdahl porträtterar honom som en ”litteraturens Prometheus” – en figur full av beundransvärd dårskap som var fast besluten att stjäla elden från musiken. Det är en av många kulturhistoriska utblickar som ger texten djup och kontext.

Intellektuellt ställer sig Engdahl på omedelbarhetens sida mot avancerade estetiska teorier, som han beskriver som ”fascinerande, fast då på samma sätt som man trollbinds av ett skådespel på teatern, nämligen med förutsättningen att det inte är verklighet”. Han försvarar Wagner och det naiva under som kännetecknar hans konst mot både modern skepsis och politisk misstänksamhet. Han går så långt som att föreslå att motståndet mot Wagners överväldigande verkan har lagt grunden till västerlandets enligt honom överdrivna teoretiserande om konst.

En annan aspekt av boken är dess personliga dimension, även om denna är mer återhållsam än man kanske kunde vänta sig. Det finns glimtar av ”fredlig kärlek” och barndomens första förälskelse, men dessa förblir flyktiga. Engdahl är tydlig med att han betraktar det som en ”streberidé” att använda det egna livet som litterärt material, särskilt när det innebär att ta för sig av närståendes hemligheter.

Recensenten pekar på att Engdahls historieskrivning är ”högst personlig – men framför allt intressant och levande”. Samtidigt väcker texten viss motsägelselusta, särskilt när författaren agerar sunt-förnuftsman och klassar motsättningen mellan konsten och livet som ”en myt för snobbar”. Detta sägs strax efter att han beskrivit hur några musikupplevelser ledde honom ”avsides och förstörde min möjlighet att vara ’vanlig'”.

Men dessa inre spänningar verkar inte störa helhetsintrycket. Tvärtom ses de som ett uttryck för textens rikedom och Engdahls förmåga att ”säga emot sig själv” – ett whitmanskt privilegium som han erövrar genom sin stilsäkra prosa.

”Själen och musiken” framstår som ett verk där den könspolemik som tidigare präglat Engdahl lyser med sin frånvaro. I stället möter läsaren en författare på gott humör som prisas som en av de roligaste att läsa i svensk litteratur när han verkligen vill underhålla. Essäsamlingen bekräftar hans särställning inom den korta prosans genre och visar att han fortsätter att utveckla det litterära territorium han gjort till sitt eget i det svenska litteraturlandskapet.