Mental ökenvandring i sällskap med två torrisar

Mot alla odds blir en dramatisk vandring terapeutisk för krisande par

I en tid där självhjälpslitteratur fyller bokhandelns hyllor och personlig utveckling prioriteras högt även på vita duken, når nu Rachel Joyces internationella bästsäljare ”Saltstigen” biograferna. Filmen skildrar ett brittiskt par som i desperation tar sig an en 1000 kilometer lång vandring längs Englands kustleder för att fly från både sjukdom och en akut ekonomisk kris.

Trots att produktionen lockat till sig välrenommerade skådespelare som Gillian Anderson och Jason Isaacs, lyckas filmen inte riktigt lyfta från sitt tunga ämne. Istället för den förlösande resa som boken möjligen erbjuder, fastnar filmatiseringen i vad som bäst kan beskrivas som en monoton skildring av fysiskt och mentalt stretande.

Filmens premiss bygger på den klassiska berättarstrukturen om den yttre resan som speglar en inre transformation. Det brittiska paret, vars ekonomiska situation raseras samtidigt som en allvarlig sjukdomsdiagnos slår till, väljer att fly från sina problem genom att ge sig ut på en vandring längs den natursköna men krävande engelska kusten.

Längs vägen möter de olika karaktärer som fungerar som katalysatorer för insikter och konfrontationer. Naturlandskapen är vackert fångade av filmfotografen, som låter den dramatiska engelska kusten fungera som en tyst men kraftfull motspelare till protagonisternas inre kamp.

Gillian Anderson, känd från succéer som ”The Crown” och ”X-Files”, levererar en nyanserad rollprestation trots materialets begränsningar. Jason Isaacs, mest igenkänd som Lucius Malfoy från Harry Potter-filmerna, kämpar tappert med en karaktär som ofta reduceras till gnatande och kverulerande.

Filmens grundproblem ligger i att den aldrig riktigt lyckas transformera bokens inre reflektioner till visuellt engagerande dramatik. Det som på boksidorna kan fungera som insiktsfulla tankar och reflektioner blir på duken istället utdragna scener av tystnad varvat med explosiva gräl. Resultatet blir en prövning inte bara för karaktärerna utan även för publiken.

Regissören har valt att hålla sig nära bokens grundstruktur, vilket resulterar i en episodisk berättelse där vandringens monotoni ibland tar överhanden. De vackra naturscenerna ger visuell variation, men räcker inte för att kompensera för bristen på dramatisk progression.

Filmen tar sig an flera tunga teman – äktenskapliga kriser, ekonomisk kollaps, svår sjukdom och existentiell ångest. Ambitionen är lovvärd, men när allt packas in i samma berättelse utan tydlig dramaturgisk balans blir resultatet stundtals överväldigande på ett sätt som inte gynnar filmupplevelsen.

”Saltstigen” påminner om en trend inom modern filmkonst där litterära succéer adapteras med stjärnspäckade ensembler, men där något går förlorat i översättningen mellan medierna. Filmens största styrka ligger paradoxalt nog i de lugna, ordlösa stunder där den brittiska naturen får tala för sig själv och skådespelarnas minspel förmedlar mer än dialogerna.

För den tålmodige åskådaren finns det dock belöningar. I filmens senare delar hittar den en mer övertygande balans mellan den yttre och inre resan, och några scener når en emotionell sanning som ger eko långt efter att filmen avslutats.

Som helhet blir ”Saltstigen” ett ambitiöst men ojämnt försök att fånga en litterär självhjälpsberättelse på film. För fans av boken kommer vissa element kännas igen, medan andra kanske saknar den reflekterande ton som fungerar bättre i skrift än på duk.

I en tid där filmer alltmer handlar om spektakel och snabba klipp, finns det något modigt i ”Saltstigens” långsamma tempo och fokus på mellanmänskliga relationer. Men modet räcker inte hela vägen när berättelsen drunknar i sina egna excesser av stretande, gnatande och kverulerande – precis som det äkta paret på sin mödosamma vandring.