Tomas Bannerheds nya roman är det mörkaste jag läst på flera år

Under de senaste åren har den svenska landsbygden allt mer blivit ett litterärt landskap för att utforska utanförskap och existentiell ensamhet. Detta är högst närvarande i Tomas Bannerheds nya roman ”Den oduglige”, en berättelse som bjuder in läsaren till en mörk och djupt gripande skildring av en mans isolerade tillvaro.

Romanen utspelar sig i vad som kan antas vara Västmanland, i ett av dessa ensliga hus man skymtar från bil- eller tågfönstret. De där lite gistna, ensligt belägna byggnader som ofta utgör anonyma punkter i det svenska landskapet men som rymmer hela liv och historier. Här möter vi Jorunn och Einar, där den senare ibland går under namnet Tos-Einar.

Berättarperspektivet växlar mellan första- och tredjeperson, men det är genom Einars ögon vi får uppleva en av de mörkaste berättelser som publicerats på senare år. Med en skicklig berättarteknik avslöjar Bannerhed gradvis att Jorunn, som Einar delar säng med, inte är hans hustru utan hans mor – en omständighet som först blir tydlig en bit in i romanen.

Handlingen utspelas runt 1992, en tid då det postfolkhemska Sverige tar form. Einar är 37 år och har nyligen förlorat sitt jobb på sågverket till följd av nedskärningar och effektiviseringskrav. Trots att han arbetat hårt inser även han att det fanns anledningar till att just han fick gå. I dagens samhälle hade Einar sannolikt diagnostiserats med flera neuropsykiatriska tillstånd, men under 90-talet saknades ofta denna förståelseram.

Parallellt med huvudberättelsen återkommer vittnesmålsliknande partier där ortsbor som känt Einar svarar på frågor om vem han var och ”vad det var som hände egentligen” – en struktur som skapar en olycksbådande ton genom hela verket. Läsaren förstår tidigt att något förfärligt har inträffat.

Bannerhed målar upp en trovärdig bild av Einars inre värld. Han må ha svårigheter i sociala sammanhang, men han är exceptionellt duktig på att räkna och att fotografera. För den belästa väcker Einar tankar på andra litterära gestalter som Arvid i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit, Lennie i John Steinbecks ”Möss och människor” och karaktärer ur Samuel Becketts verk – särskilt de senare, med deras existentiella utsatthet.

När läsaren först möter Einar har han redan erfarit betydande förluster i sitt liv, och under romanens gång kommer han att utsättas för flera. Bannerhed skildrar med djup inlevelse den process som leder fram till den händelse som antyds genom hela boken. Vi får följa hur ett kort möte med en jämnårig kvinna i Einars föreställningsvärld kan förvandlas till en kärleksrelation, helt avskild från verklighetens begränsningar.

Bannerheds författarskap har tidigare rört sig i liknande terräng med udda och inombords kaotiska män. Där finns pappan i debutromanen ”Korparna”, Urban i ”Lugnet” och fågelskådaren i ”En vacker dag” som flyr civilisationen för naturens enkelhet. ”Den oduglige” fortsätter denna utforskning, men når möjligen ännu djupare in i den mänskliga ensamhetens väsen.

Romanen utgör ett viktigt bidrag till den samtida svenska litteraturen om landsbygden och marginaliserade existenser. Den påminner oss om att bakom anonyma fasader på ensliga platser finns människoöden värda att uppmärksamma och förstå. Efter att ha läst Bannerheds roman kommer många läsare sannolikt att kasta en andra blick på de där avlägsna husen de passerar genom Sverige, med en nyvunnen medvetenhet om vilka komplexa livsöden som kan rymmas däri.

”Den oduglige” är utgiven på Norstedts förlag och omfattar 303 sidor. Det är en mörk men välskriven skildring som stannar kvar hos läsaren långt efter att sista sidan är vänd.