Martin Liby Troein: Trump spänner musklerna – och får USA att se svagare ut än någonsin

Trumps militära strategi ifrågasätts efter motgångar i Iran

USA:s presidentiella strategi att lita till militär styrka har mött allvarliga utmaningar efter landets insats mot Iran. Trots att Donald Trump inledningsvis hyllat den militära operationen i Venezuela som ”en av de mest enastående och kraftfulla uppvisningarna av amerikansk militärmakt någonsin”, har hans agerande mot Iran inte visat samma resultat.

I Venezuela lyckades USA med en välplanerad operation som snabbt fick regimen att kompromissa om oljeproduktionen. Trump framhöll denna framgång som ett bevis på att USA återfått respekt i världen, särskilt i kontrast till vad han kallade misslyckanden under Jimmy Carters presidentskap.

Högmodigt efter framgången i Caracas, inledde Trump ”Operation Epic Fury” mot Iran. Den militära insatsen började framgångsrikt med elimineringen av ayatolla Khamenei under operationens första dygn. USA och Israel visade total militär dominans. Men där slutade likheterna med Venezuela-insatsen.

Medan den venezuelanska regimen, på gränsen till ekonomisk kollaps, relativt enkelt gav efter gällande oljeproduktion, har de kvarvarande ledarna i Iran vägrat göra eftergifter kring landets kärnenergiprogram – den fråga som står högst på Washingtons prioriteringslista.

Istället för att ge efter stängde Iran Hormuzsundet, en kritisk farled för global oljetransport. Detta fick oljepriserna att stiga kraftigt, även vid amerikanska bensinpumpar, vilket i sin tur ledde till sjunkande opinionssiffror för Trump.

Trots bombningar och blockad har USA inte lyckats återöppna sundet. Den åtgärd som skulle krävas – amerikanska marktrupper – vill Trump inte tillgripa, och det saknas också folkligt stöd för en sådan insats på hemmaplan.

Allteftersom dagarna gått har Trump blivit alltmer stressad. Han har växlat mellan att hota med Irans fullständiga förstörelse och påstå att landets ledare egentligen vill nå en överenskommelse. I praktiken har det blivit uppenbart att det är Trump själv som desperat behöver en lösning.

Det är viktigt att notera att ”Operation Epic Fury” inte är ett militärt fiasko i traditionell mening. Precis som insatsen i Venezuela demonstrerade den USA:s militära kapacitet. Problemet är att Trump, trots denna styrkeposition, står maktlös inför Irans motstånd. Situationen har tydliggjort begränsningarna i en strategi som förlitar sig enbart på militära medel.

Detta har fått Trump att framstå som svag, vilket är särskilt problematiskt för en president vars hela utrikespolitiska strategi bygger på tvångsmedel snarare än diplomati och internationellt samarbete.

Situationen har också exponerat USA:s diplomatiska isolering. När Pentagon bad om att få använda brittiska baser möttes förfrågan av ett nej. Spanien vägrade till och med att låta amerikanska styrkor passera genom landets luftrum. Ingen allierad visade vilja att hjälpa till med att öppna Hormuzsundet.

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz gick så långt att han offentligt konstaterade att Teheran ”förödmjukar” USA. Trumps svar blev att kalla hem amerikanska soldater från Tyskland och att hålla inne leveranser av missiler.

Detta kan kontrasteras mot Jimmy Carter, som trots gisslankrisen i Iran fattade beslut om nya kärnvapenrobotar till Västeuropa – ett tecken på fortsatt amerikanskt engagemang för sina allierade trots inhemska utmaningar.

Den pågående utvecklingen är oroväckande, särskilt inför Trumps kommande möte med Kinas president Xi Jinping. Xi, som ofta framställer sig som den regelbaserade internationella ordningens försvarare samtidigt som han hotar Taiwan och sina grannar i Sydkinesiska havet, har onekligen noterat USA:s militära styrka men även dess politiska svaghet på hemmaplan och försämrade relationer med traditionella allierade.

”Friheten att navigera” har länge setts som själva symbolen för det öppna handelssystemet och den liberala världsordningen. Denna frihet har vilat på amerikansk styrka, förvisso underbyggd av militärmakt, men också av politisk uthållighet och starka allianser.

När USA nu inte kan hålla Hormuzsundet öppet väcker det frågan om landets förmåga att bryta en eventuell kinesisk blockad av Taiwan. Detta är en utveckling som Xi Jinping sannolikt ser stora möjligheter i.