Drygt ett år efter albumet ”Something beautiful” är Miley Cyrus tillbaka med ”Bass persuades”. Skivan, som ges ut på Atlantic Records, innehåller tio spår och har en total speltid på 37 minuter. Det är ett kompakt format som passar in i en tid då allt fler stora popakter medvetet håller sina album korta för att anpassa sig till streamingekonomin. Albumet kommer relativt snabbt efter föregångaren, vilket är ovanligt för en artist av hennes storlek.
Miley Cyrus har sedan genombrottet i tv-serien Hannah Montana gjort en av popvärldens mest svårförutsägbara resor. Hon har rört sig mellan country, pop, rock och mer experimentella projekt, ofta med stora visuella ambitioner. Det har gett henne en lojal publik, men också gjort att hennes konstnärliga riktning ibland upplevts som otydlig.
Föregångaren ”Something beautiful” väckte viss optimism. Där fanns stunder som ”Walk of Fame”, där referensen till Bronski Beat var både tydlig och effektiv, och intrycket var att Dolly Partons guddotter äntligen hade börjat hitta en linje. Den känslan är svårare att återfå på ”Bass persuades”.
Titelspåret är tydligt inspirerat av Charli XCX:s ”Brat”, den klubbnära och attitydfyllda estetik som under det senaste året har satt en stark prägel på internationell pop. Att Cyrus vill närma sig det uttrycket är logiskt. Desto svårare att förstå är varför titelspåret läggs två gånger på en skiva som bara innehåller tio låtar. Den avslutande remixen skiljer sig inte nämnvärt från originalet och tar upp plats som kunde ha använts bättre.
Samarbetet med det experimentella rockbandet Model/Actriz hade kunnat bli en av skivans mest intressanta stunder, men resultatet lever inte upp till förväntningarna. Inte heller de lugnare spåren ”Let’s get married” och ”Orbit” imponerar. De saknar det djup och den skärpa som krävs för att en så pass kort platta ska kännas komplett.
Skivans tydligaste höjdpunkt är ”Redlights”, en triumfatorisk poplåt som påminner om Sabrina Carpenters ”Goodbye” och samtidigt rymmer spår av både Madonna och ABBA-duon Björn och Benny. Här fungerar produktion, melodi och röst ihop, och låten hade kunnat bli en naturlig singel.
”Aftermath” är ett annat spår som lyfter. ”Mine!”-utropen för tankarna till 00-talets Robyn, även om låten inte riktigt når ända fram. I ”Neon signs” medverkar Andrew Wyatt från Miike Snow, och resultatet är en välbekant indieinspirerad duett som fungerar. Det märkliga stönet mot slutet, som påminner om ”Je t’aime moi non plus”, drar dock ned helheten.
Att hålla ett album kort är i sig inte ett problem. Tvärtom har det blivit en tydlig strategi bland internationella stjärnor att koncentrera materialet för att maximera strömningar och radiospel. Men en kort skiva ställer högre krav på varje enskild låt. På ”Bass persuades” finns flera starka byggstenar, men helheten känns fortfarande splittrad.
Atlantic Records, som ger ut skivan, är ett av musikindustrins mest inflytelserika bolag med lång erfarenhet av att bygga globala karriärer. För Cyrus handlar det om att hitta en stabil identitet i ett landskap där genregränserna blir allt mer flytande. Hon uppvisar fortfarande både ambition och musikalisk skicklighet, men på den här skivan förvaltas inte det fullt ut. Som recensenten skriver: en vanlig, småseg tisdag i radiohitfabriken. Risken är att albumet hamnar i skuggan av både hennes tidigare arbete och de trender hon försöker fånga.
Betyget blir 2 av 5. Bästa spår: ”Redlights”.
