Museet kastade hans konstverk – nu JO-anmäls Västerås stad

En iransk glasmosaik i tre meters höjd och fem meters bredd har kastats av Västerås konstmuseum efter att ha stått i stadens bibliotek i nästan 20 år. Nu har konstnären Teymor Zarré anmält kommunen till Justitieombudsmannen och hävdar att det saknas tydliga avtal som styrker att museet ägde konstverket.

I början av 2000-talet ägnade Zarré otaliga timmar åt att med millimeterprecision skära ut geometriska former av antikglas. Bit för bit fogade han samman tusentals glasbitar till hypnotiska mönster enligt den tusenåriga iranska traditionen aine kari, en teknik han tog med sig när han flyttade till Sverige från Iran efter revolutionen på 1980-talet.

När verket stod klart hade han skapat en paviljong döpt till ”Glasrummets gåta”, som omfattade totalt femton kvadratmeter. Västerås konstmuseum stod för beställningen och produktionskostnaderna, och konstverket ställdes ut på museet i januari 2002.

Enligt Zarré kom idén från hans barndom i Iran, där hans lärare varje månad höll samman en krets av musiker, författare och konstnärer. Han ville skapa ett rum dit olika kulturarbetare kunde komma för att skapa tillsammans.

Efter den första utställningen vandrade konstverket runt mellan olika platser. Först magasinerades det, sedan lånades det ut till Kulturhuset i Stockholm och Botaniska trädgården i Uppsala. Därefter fick det en tillfällig placering på Konserthuset i Västerås, innan det slutligen hamnade på musikavdelningen i stadens stadsbibliotek där det funnits i nästan två decennier.

Men den 19 januari i år fick Zarré ett samtal från konstmuseets chef Nina Eklöf. Hon berättade att stadsbiblioteket skulle renoveras och att konstverket måste bort. Därför hade museet beslutat att verket skulle kastas. En dryg vecka senare var konstverket borta.

Zarré har nu anmält Västerås stad till JO och menar att kommunen brustit i sin hantering av ärendet. Han hävdar att det saknas ett tydligt avtal som visar att museet faktiskt äger verket.

Enligt både museilagen och den internationella museiföreningen ICOM:s etiska regler ska en museisamling ständigt utvecklas, vilket ger museum rätt att avyttra konstverk. Men detta förutsätter att museet verkligen äger verket, något som ska styrkas av en grundlig utredning om tveksamheter råder.

Det finns inget traditionellt köpavtal mellan konstmuseet och Zarré. Däremot finns ett utställningsavtal från 2001 där det står att verket efter utställningen ska ingå i museets samling. I avtal som undertecknats vid utlåning av verket framgår också att det tillhör Västerås stad.

Nina Eklöf, chef på Västerås konstmuseum, anser att äganderätten är tydlig. Hon menar att Zarré själv har skrivit under att kommunen äger verket och att han även själv begärt att få låna verket av museet vid flera tillfällen, vilket styrker deras äganderätt.

Men enligt Katarina Renman Claesson, förbundsjurist på Konstnärernas riksorganisation (KRO), är ett utställningsavtal inte samma sak som ett juridiskt bindande köpeavtal som behövs för att säkert styrka äganderätten.

Hon förklarar att det visserligen förekommer att man först ställer ut ett konstverk och sedan väljer att köpa in det från konstnären, men att det är två olika processer med olika praxis. Att bli betald för en utställning innebär inte automatiskt att ersättningen går över till att bli betalning för ett inköp.

Det finns heller inget diariefört beslut som visar att museet har köpt in verket. Dessutom fick konstverket ett inventarienummer först 2020, hela 18 år efter att det först ställdes ut på museet.

När Zarré fick reda på att ”Glasrummets gåta” skulle slängas tog han direkt kontakt med Uppsala kommun för att se om de var intresserade av verket. Men enligt Västerås stads praxis för museets samlingar får verk som de äger varken säljas eller doneras. Zarré fick inte heller själv ta tillbaka konstverket.

Zarré säger att han önskar att JO prövar om allt har gått rätt till när det gäller kommunens och museets hantering av hans konstverk. Han anser att konstnärer inte ska behandlas på det här sättet och vill personligen få klarhet i vad som eventuellt varit felaktigt.

Nina Eklöf känner sig ”extremt trygg” med att museet och kommunen har hanterat ärendet korrekt enligt gällande förvaltningsplan och lagstiftning. Hon säger att Zarré självklart får JO-anmäla och att de tillsammans med kommunens jurister kommer att titta på ärendet om JO väljer att ta det vidare.

Eklöf pekar också på att det fanns andra riktlinjer och annan lagstiftning för 25 år sedan när verket beställdes. Hon menar att Zarré var anställd för att göra verket åt museet, vilket gör att de äger det efter utställningsperioden. Det var enligt henne inte ett inköp av konst och därför har inget köp diarieförts.

Eklöf säger att hon förstår att Zarré tycker det är tråkigt men att de aldrig kommer att kunna mötas i frågan. Hon kan bara vara tydlig med att museet har följt de regler de måste följa.

För Teymor Zarré är förlusten av konstverket en stor sorg. Han beskriver situationen som kränkande och känner att kommunen och museet helt struntar i konstnären och hans verk. Ett femton kvadratmeter stort offentligt konstverk som representerade en tusenårig tradition och otaliga timmars arbete finns inte längre kvar.