Sveriges biografer står inför sin kanske största utmaning någonsin. Antalet biobesök har rasat med 70 procent under de senaste 60 åren, från över 35 miljoner besök årligen till drygt 10 miljoner. Från att ha varit en självklar kulturell mötesplats har biografen förvandlats till en alltmer marginaliserad kulturform, där genomsnittssvensken numera går på bio endast en gång per år, jämfört med fyra gånger årligen för 60 år sedan.

Krisen är mångfacetterad och djupgående. Halvtomma biosalonger har blivit regel snarare än undantag, och svensk film befinner sig i ett rekordlågt publikintresse. Samtidigt har politiker höjt momsen på biobesök och verkar behandla filmutredningar med påfallande likgiltighet. Branschen tampas med vad som kan beskrivas som en seismisk förändring snarare än en tillfällig nedgång.

Strömningsplattformar har permanent förändrat hur människor konsumerar rörlig bild. Filmen har flyttat från den gemensamma biosalongen till den privata tv-soffan och mobiltelefonen. Detta har förvandlat filmupplevelsen från något kollektivt till något fragmenterat och splittrat, där uppmärksamheten ständigt delas med andra stimuli. Publiken sitter fastkedjad vid sina olika streamningtjänster, lockad av algoritmstyrda flöden och ett oändligt utbud av innehåll.

I detta bekymmersamma läge bär sommaren 2025 premiär på Christopher Nolans storfilm ”The Odyssey” med Matt Damon i huvudrollen. Filmen, baserad på Homeros klassiska epos om den hemlängtande Ithaka-kungen, framstår som mer än bara en ordinär biopremiär. Snarare representerar den ett avgörande stresstest för om biografen fortfarande kan fungera som en kulturell upplevelse i egen rätt, och inte bara som ett tillfälligt visningsfönster innan filmer släpps på strömningsplattformar.

Sommaren 2025 skiljer sig påtagligt från sommaren 2023, när ”Barbenheimer”-fenomenet – den samtida premiären av ”Barbie” och ”Oppenheimer” – drog rekordpublik till biograferna. I år bjuder biosommaren på ovanligt få stora premiärer, vilket ytterligare förstärker trycket på enskilda storheter att bära publikintresset.

En granskning av de 60 mest sedda filmerna på svenska biografer under de senaste sex decennierna ger dock perspektiv på biografens tidigare centrala roll i det svenska kulturlivet. Listan avslöjar ett antal tydliga mönster i svenska publikens filmpreferenser genom åren.

Svenskarna har visat en bestående kärlek till Disneys animerade sagor, där fyra klassiska Disneyfilmer tagit sig in på topplistan. Lika många James Bond-filmer har blivit publiksuccéer. Men ingen annan skapare står i klass med Astrid Lindgren, vars universum representeras av hela sex filmer bland de största biosuccéerna.

Under 2000-talet lockades miljontals svenskar till biograferna för att följa Harry Potters äventyr, resa till Mordor med hobbitar i ”Sagan om ringen”-trilogin och bevittna ”Titanics” undergång. Den bredd och variation som topplistan uppvisar är slående – klassiker som ”Doktor Zjivago” och ”Fanny och Alexander” finns sida vid sida med populärkultur som ”Djungelboken”, ”Goldfinger” och ”Sällskapsresan”. Till och med sexkomedier som ”Mazurka på sängkanten” och den kontroversiella ”Jag är nyfiken – gul” tog plats bland storsuccéerna.

Särskilt anmärkningsvärt är att nästan hälften av de 60 mest framgångsrika filmerna på listan är svenska produktioner. Under guldåldern lockade inhemska filmskapare mångmiljonpubliker – siffror som ter sig närmast mytiska i dagens medielandskap. Astrid Lindgren, komikerduon Hasse och Tage, regissörerna Jan Troell och Vilgot Sjöman samt folkkomikern Lasse Åberg skapade filmer som drog publiksiffror som svenska filmskapare i dag bara kan drömma om.

Dagens verklighet är brutal i jämförelse. Den svenska filmens marknadsandel når knappt upp till 12 procent av de totala biobesöken. Den senaste svenska film som lyckades dra över en miljon biobesökare var ”Solsidan”, som hade premiär 2017 och hamnade på 54:e plats på topplistan. Sedan dess har ingen svensk film uppnått liknande publikframgångar.

Mot bakgrund av denna utveckling ställs nu fundamentala frågor om biografens framtid i Sverige. Har publiken varit borta från biosalongerna för länge för att någonsin återvända i större skala? Eller finns det fortfarande en längtan efter den gemensamma upplevelsen i biografmörkret, den stora duken och känslan av att dela en berättelse med andra?

Branschen och dess förespråkare menar att en mer generös och genomtänkt filmpolitik skulle kunna återställa framtidstron för både svensk film och biografen som kulturell institution. Med rätt stöd och strategier skulle biografsalongen kanske kunna återfå sin position som ett magiskt rum för berättande och gemensamma upplevelser.

Frågan är om politiska beslutsfattare är beredda att agera innan det är för sent, eller om biografens guldålder definitivt tillhör det förflutna.