Niklas Ekdal: Handens och hjärtats yrken borde ha högre status

I H G Wells klassiska science fiction-roman ”Tidsmaskinen” från 1895 reser huvudpersonen tusentals år in i framtiden och upptäcker en splittrad mänsklighet. I underjorden lever de grymma, apliknande morlockerna medan de ädla men barnsliga eloanerna bebor jordens yta. Den viktorianska tidsresenären tolkar scenariot som ett resultat av klasskamp och evolution – en dyster framtidsvision där samhället delats upp i en ond underklass och en nobel överklass.

Wells, som var socialist, projicerade sin tids samhällstrender och idéer in i framtiden med provocerande skärpa. I det sena 1800-talets England levde arbetarklassen bokstavligen under jord – i gruvor, källarkök, mörka industrilokaler och trångbodda arbetarbostäder. Samtidigt gav kapitalismens vinster ägarklassen frihet och förfining i ljuset på ytan. Romanen var en uppenbar kommentar till tidens djupa klasskillnader.

Över ett sekel senare har Wells samhällskritik inte förlorat sin relevans, även om frågor om status och klass blivit betydligt mer komplicerade än vad författaren kunde förutse. Dagens globaliserade värld visar upp paradoxer som skulle ha förvånat honom.

Vissa paralleller till Wells dystopi är fortfarande smärtsamt tydliga. Barn i avlägsna gruvor, med sotiga ansikten, utvinner de metaller som behövs till våra smartphones. Kvinnor vid symaskiner i dåligt ventilerade fabriker i Asien tillverkar våra kläder. I rika länder är arbetsmarknaden ofta etniskt kodad så att de minst eftertraktade jobben utförs av de senast anlända invandrarna.

Men den sociala hierarkin uppvisar också överraskande paradoxer. Miljonärerna i sommarens fotbolls-VM hade övervägande bakgrund i utsatta europeiska förorter eller från fattigkvarter i Afrika och Sydamerika. Yrken som länge hade högsta status i västvärlden – tandläkare, optiker, apotekare, och snart även lärare och läkare – bemannas alltmer av personer med invandrarbakgrund.

Urbaniseringen, migrationen, digitaliseringen och explosionen av högre utbildning har skapat nya och subtila statusklyftor. Den brittiske journalisten David Goodhart analyserar fenomenet i sin bok ”Head, hand, heart”. Hans enkla men tankeväckande tes är att intellektuellt arbete fått orimlig respekt i dagens samhälle, på bekostnad av handens och hjärtats yrken. Detta skapar en frustration som kan avläsas i politisk populism.

Ekonomiprofessorn Mats Alvesson har resonerat i liknande banor. Han menar att yrken inriktade på kommunikation, analys, HR och liknande funktioner fått för mycket makt över själva produktionen. Det är ett perspektiv som kastar ljus över många moderna arbetsplatskonflikter.

Utbildning och migration är uppenbara variabler bakom det moderna samhällets statusklyftor. En tredje faktor, som fått mindre uppmärksamhet, är det pågående episka generationsskiftet av ägande. De senaste decenniernas enorma värdeökning på bostäder och aktier övergår nu från en generation som ofta började i enklare jobb till en generation som – om den så önskar – kan leva utan att behöva utföra det arbete som tidigare ansågs nödvändigt.

I en sådan värld får det avgörande betydelse, både politiskt och existentiellt, hur samhället värderar arbete. Att visa respekt för varje hederligt utfört jobb är en miniminivå, men det behövs också föredömen som bryter invanda mönster.

Politiker som Ann-Sofie Hermansson från Socialdemokraterna och Gustav Fridolin från Miljöpartiet gick tillbaka till jobb som sopåkare respektive folkskollärare efter sina politiska uppdrag. Sådana handlingar signalerar en värdering av praktiskt arbete som står i kontrast till det vanliga karriärtänkandet.

Liknande exempel kan ses när arvtagare och direktörer i Bonnierkoncernen väljer att producera eget innehåll som författare, krönikör och radiopratare istället för att enbart sitta på direktionsvåningen. Jonas Bonnier är ett sådant exempel. När han skrev en roman var recensionen i det Bonnierägda Expressen långt ifrån smickrande: ”Lika engagerande som att se Kamprad skruva ihop en Billy-bokhylla”.

Varför utsätta sig för sådan kritik när man kan sitta bekvämt på direktionsvåningen? Kanske för att allting är relativt, särskilt status. I en tid då samhällsklyftor skapas av nya och oväntade faktorer, blir sådana symbolhandlingar viktiga påminnelser om arbetets värde, oavsett var det utförs.

Wells vision om morlocker och eloaner må vara science fiction, men den fortsätter att fungera som en lins genom vilken vi kan granska våra egna samhällsstrukturer och ifrågasätta vad vi verkligen värderar.