Julens symbolik möter svensk utvisningspolitik: Familjer i kläm

Under julhelgen pryder svenska hem traditionsenligt granar med glitter, stjärnor och adventsstakar tindrar i fönstren. I många hem finns även julkrubban som skildrar den heliga familjen tvingad på flykt till Egypten undan politisk förföljelse. För många representerar denna berättelse urbilden av en familj som söker skydd i ett annat land – en situation som har stark symbolisk laddning i dagens Sverige.

I början av 2022 uppmärksammades fallet med familjen Mohammed i lokalmedia. Familjefadern Mehvan sökte asyl i Sverige för tjugo år sedan och fick efter fyra år avslag, men kunde inte avvisas på grund av verkställighetshinder till Irak. År 2006 beviljades han tillfälligt uppehållstillstånd och personnummer, och 2011 kom hans hustru Jihan till Sverige.

Parets barn, Milan och Sheila, sju och nio år gamla, föddes i Sverige, talar endast svenska, har gått i svenska skolor och har aldrig besökt Irak. Under sina år i Sverige har Mehvan arbetat och betalat skatt, medan Jihan utbildat sig till barnskötare och arbetat på förskola. Familjen hade lyckats spara ihop till en nyproducerad bostadsrättslägenhet i Nacka – ett exempel på framgångsrik integration. Trots detta fattades beslut om utvisning.

Visserligen hade Mehvan genom åren begått misstag i processen att få stanna, och familjen hade under en period befunnit sig illegalt i landet. Men samtidigt handlade det om människor som under lång tid varit produktiva samhällsmedlemmar; mannen hade i tjugo år arbetat och betalat skatt, hustrun verkade inom ett bristyrke, barnen hade hela sin uppväxt i Sverige, och familjen var mitt i en boendekarriär.

Det framstår för många som anmärkningsvärt att utvisningar verkställs trots att de drabbade uppfyller alla integrationsvillkor – har lärt sig svenska, utbildat sig, arbetar, betalar skatt och deltar i samhällslivet. Liknande fall rapporteras nu regelbundet från hela landet:

I Norsjö hotas en kristen familj av utvisning till Iran, trots att de har arbete, hus och sonen spelar i lokala ishockeylaget. Basketcoachen Eric, som bott i Sverige halva sitt liv, ska utvisas till ett land där han saknar relationer och inte talar språket. Mostafa, skolkock i Norrland, står inför utvisning efter mer än ett decennium i Sverige.

Särskilt uppseendeväckande är situationen för unga vuxna. Barn kan ensamma utvisas när de fyller 18 år, trots att deras föräldrar har uppehållstillstånd, då de inte längre anses tillhöra kärnfamiljen. En advokat vittnar om tiotals sådana ärenden med gymnasieungdomar från etablerade familjer. En annan advokat talar om ”tonårsdeportationer” som kommit på hans bord varje vecka.

Motstånd mot denna politik finns främst på lokal nivå där konsekvenserna är påtagliga. Mindre kommuner, även de som styrs av partier inom Tidösamarbetet, protesterar och vägrar följa uppmaningar att rapportera papperslösa. På arbetsplatser visar kollegor solidaritet – på ett äldreboende i Nyköping erbjuder sig personal att avstå lönehöjningar för att deras kollega Sam ska nå inkomstnivån som kan låta honom stanna. Personalen på Södersjukhuset i Stockholm demonstrerade före jul mot utvisningen av Zahra och Afshad, som i flera år arbetat som undersköterskor.

Det dominerande argumentet för den skärpta utlänningspolitiken är bekämpandet av gängkriminalitet. Kritiker menar att det är svårt att se hur utvisningar av vårdpersonal i glesbygd skulle bidra till detta mål. Samtidigt har en ny företeelse dykt upp: ett generöst återvandringsstöd för dem som misslyckas med sin integration, vilket upplevs som kontraproduktivt.

Fallet med Mehvan och Jihan och deras svenskfödda barn fick ingen lycklig upplösning. Trots tjugo år i Sverige utvisades de, och deras advokat känner idag inte till var de befinner sig eller hur det gått för dem.

Denna integrationspolitik, som drabbar personer som bidrar till det svenska samhället, har mött begränsat motstånd på rikspolitisk nivå. Kritiker menar att en populistisk konformism har uppstått där partierna följer varandra utan att överblicka konsekvenserna av politiken. Den verkliga oppositionen finns istället bland medborgare som möter dessa människoöden i sin vardag.