Den 35-årige Nate Amos har under de senaste åren byggt upp ett namn inom den alternativa indiemusiken med soloprojektet This is Lorelei. Han är också känd som gitarrist i konstrockbandet Water from your eyes. Nu är han aktuell med nya albumet ”The singer in my band”, hans första för det anrika bolaget Matador.
Amos är född i Denver men är numera verksam i Brooklyn, New York. Där startade han sin karriär genom att lägga upp hemmainspelningar på plattformen Bandcamp redan 2012. Sedan i våras finns This is Lorelei på Matador, ett label som huserar musikaliska indie-tungviktare som David Byrne, Kim Gordon, Belle and Sebastian och Stephen Malkmus. Att kliva in i det sällskapet har inte märkbart påverkat ambitionsnivån. I stället har Amos fortsatt att arbeta i samma anda som tidigare – med utgångspunkt i lägenheten i Brooklyn.
Det nya albumet är inspelat i hans hemmastudio. Där skriver, spelar in och producerar han all musik själv, utan att lämna lägenheten. Det sätter en tydlig prägel på uttrycket. Ljudvärlden är nedtonad och luftig, men samtidigt rymlig nog att rymma allt från solig Teenage Fanclub-pop till guppande country, Springsteen-inspirerade gitarrer, twangiga riff och postpunk. Det är en genreblandning som kan låta svårhanterlig på pappret, men som i praktiken fungerar överraskande väl. De musikaliska kontrasterna binds samman av en försynt sångröst som ger skivan en gemensam kärna.
“The singer in my band” har beskrivits som en yvig samling låtar, och jämförelser har gjorts med bland andra Jack Antonoffs Bleachers. Det som skiljer This is Lorelei från många akter med liknande ambitioner är att genrebytena inte känns ansträngda. I stället framstår de som naturliga växlingar inom en och samma kreativa vilja. Det gör att albumet behåller sitt fokus även när det rör sig mellan olika stämningar och ljudlandskap.
Amos har tidigare beskrivits som en kreaiv virrpanna med hjärtat på rätta stället, och den beskrivningen passar också in på nya skivan. Låtar som ”I will eat my heart in the morning light” visar på en art ist som vågar vara personlig utan att bli självmedveten. Även i de stunder då texterna blir drastiska eller surrealistiska känns framförandet äkta, vilket ger musiken en närvaro som många försöker efterlikna men få uppnår.
Matadors val att skriva kontrakt med This is Lorelei är också värt att sättä i ett större sammanhang. Bolaget har under flera decennier varit en av de viktigaste aktörerna inom indierörelsen, och dess förmåga att vårda artister med egenartade uttryck är väldokumenterad. Att Amos nu tar steget från självpublicering på Bandcamp till ett etablerat skivbolag kan läsas som ett tecken på hur hemma inspelningar har blivit en allt mer accepterad väg in i musikbranschen. Det är en utveckling som pågått under läng tid, men som fått förnyad aktualitet i takt med att inspelningstekniken har blivit tillgängligare.
För Nate Amos del verkar steget inte ha inneburit någon prestationsångest. Tvärtom tycks han ha behållit den lustfyllda experimentlusta som genomsyrat hans tidigare släpp. “The singer in my band” är inget tillrättalagt album. Det är ett arbete som andas självklarhet, trots att det rör sig över många musikaliska gränser. För lyssnare som uppskattar indierock med hjärta och oväntade vändningar finns det mycket att hämta. För Matador innebär satsningen ytterligare en bekräftelse på att bolaget fortfarande har blick för artister som gärna går egna vägar.
Med “The singer in my band” stärker This is Lorelei sin position som en av de mer personliga rösterna i den samtida indiescenen. Från hemmastudion i Brooklyn har Nate Amos skapat ett album som känns både tidlöst och närvarande. Frågan är inte om han har hittat sitt sound, utan snarare vart han tar vägen härmäst.
