I en kommenterande text skriver författaren Ola Larsmo om debatten som följde efter att Fredrik Lindström i SVT-programmet ”På spåret” kallade svenska emigranter för ”flyktingar”. Ordvalet fick sociala medier att hetta till, inte minst från konservativt håll, där många uppfattade det som historieförfalskning.
När Larsmo själv gav ut romanen ”Swede Hollow” för tio år sedan fick han ta emot hatbrev och ett och annat hot. Romanen byggde på den verkliga stadsdelen Swede Hollow i St Paul i Minnesota, där svenska emigrantfamiljer hamnade i slummen och levde under mycket svåra villkor. Kritiken riktades mot att han vågade berätta om dem som inte blev rika, inte byggde upp någon fin gård på Minnesotaslätten och trots hårt arbete aldrig förverkligade den amerikanska drömmen. För Larsmo är frågan om Lindströms ordval därför inte bara en tv-detalj. Den handlar om vilka berättelser om svensk emigration som får finnas.
Den stora europeiska emigrationsvågen inleddes med den irländska potatissnöden 1845. Mellan 1,5 och 2 miljoner människor dog, och lika många lämnade ön under fruktansvärda förhållanden. I Sverige fick missväxten 1867–1869 stor betydelse för utvandringen. Historikern Magnus Västerbro har uppmärksammat hur svältåren blev en vändpunkt. Landet hade under några decennier haft en snabb befolkningsökning, något som Esaias Tegnér sammanfattade med ”freden, vaccinet och potäterna”. Den typen av demografisk utveckling påminner, menar Larsmo, om den som i dag sker i delar av subsahariska Afrika. När en människa riskerar svält och inte ser någon framtid – när blir hon då en flykting?
Det finns en term för dem som inte flyr från krig utan från usla förhållanden och hunger: ekonomiska flyktingar. Larsmo menar att den termen går att tillämpa på olika grupper av emigrerande svenskar. Det handlar om omkring 1,2 miljoner människor – 1,2 miljoner olika öden. De blev allt från mycket förmögna företagsledare till människor som levde i kåkstäder. Frågan är vilka av dem som anses ”svenska nog” att räknas in i historien, skriver Larsmo.
Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” har under lång tid format bilden av emigrationen. Karl Oskar och Kristina är dock litterära gestalter, påpekar Larsmo. I Lindstrom i Minnesota händer det att turister frågar var deras gravar ligger. Moberg var noga med att också skildra dem som gick under i det nya landet, som Arvid och Robert. I den senaste filmatiseringen av ”Utvandrarna” var dessa öden betecknande nog borttagna. Moberg lät dessutom morbror Danjel gestalta en annan typ av utvandrare: den som lämnade Sverige av religiösa skäl. Konventikelplakatet förbjöd vid den tiden religiösa sammankomster utanför statskyrkan.
Historien visar att svenska emigranter inte alltid möttes som idealiska invandrare. Emigrantforskaren Roger McKnight har beskrivit ”Dinky Town-mordet” i St Paul på 1870-talet, då två arbetslösa svenskar knivmördade en tredje. Dinky Town var ett fattigt område i St Paul med många svenska immigranter. När de ställdes inför rätta argumenterade försvarsadvokaten för att deras ”kultur” måste vägas in. De kom från Västergötland, där det enligt advokaten var vanligt att män slog ihjäl varandra med kniv. Det var samma typ av kulturella klichéer som många andra invandrargrupper i USA fått utstå.
Först under 1900-talet etablerades bilden av svensken som den idealiske invandraren – vit, nordeuropé, protestant. Den bilden blev så småningom den enda som svensk historieskrivning velat kännas vid. Den har osynliggjort de landsmän och landskvinnor som hade en betydligt tuffare start i det nya landet. Larsmo konstaterar att den senare bilden har trängt undan verkligheten för dem som inte passade in. För honom vore det ett svek att inte erkänna dem som en del av den svenska historien.
