”Vem fan gillar opera?” skapar hänförande operamagi med andeväsen och alter ego

Folkoperan i Stockholm har inlett hösten med en repertoar som medvetet vänder sig bort från de stora operasatsningarna. Just nu spelas ingen regelrätt opera i huset. I stället består säsongen av skådespel, kabaré, monologer och melodramer. Mitt i denna bredd finns ett nyskrivet kammardrama: ”Vem fan gillar opera?”, som uppförs i operans foajé. Verket är skrivet och regisserat av Bahar Pars och har en speltid på 55 minuter.

Pars är skådespelare och regissör, bland annat känd från filmen ”En man som heter Ove”. I pjäsen ställer hon frågan varför opera upplevs som både lockande och avskräckande. Hon gör det genom ett yngre alter ego: unga Aisha, spelad av Nina Rashid. Aisha bor i Barkarby, nordväst om Stockholm, långt från operans finrum, och bär på minnen av en försvunnen far. Fadern var musiker, men övergav fiolen för narkotika. Den förlusten har lämnat ett tomrum som Aisha nu konfronteras med.

Rösten som hemsöker henne gestaltas av koloratursopranen Alexandra Büchel. Den har en närmast övernaturlig kraft och framställs som en djinn – ett andeväsen i persisk och arabisk mytologi. Genom den persiska diasporans berättelser, som vuxit sig stark i Sverige efter revolutionen i Iran 1979, växer en bild fram av en kraft som är både förförisk och farlig. För Aisha blir mötet med rösten en konfrontation med både familjens historia och hennes egen längtan. Samspelet mellan Rashids närvarande gestaltning och Büchels sång blir pjäsens motor.

Musiken är bärande i föreställningen. Den framförs av Maria Rostotsky på piano och Lovisa Ehrenkrona på violin och hämtas från tonsättare som Mozart, Händel, Vivaldi och Ligeti. Därtill kommer polske filmkompositören Wojciech Kilars vokalis, där Büchels röst får ett särskilt starkt rum. Büchel växlar mellan dödsgrowl, en teknik från extrem metal, och kulning, den nordiska valltonen, innan hon tar sig an Nattens drottning ur Mozarts ”Trollflöjten”. Det är en av operalitteraturens mest krävande scener, här framförd i ett avskalat möte mellan två instrument och en sopran. I en scen som anspelar på Mariah Careys högsta register blir det tydligt att Aishas känslor kräver mer än vanliga toner – de kräver något större än livet.

Bakom ljusdesignen står Linus Fellbom, även teaterchef på Folkoperan. För kostym ansvarar Behnaz Aram, och för mask och peruk Helene Norberg. Ensemblen är liten, men det nära formatet är också en del av idén. Att pjäsen spelas i foajén, i stället för i den stora salongen, gör avståndet mellan publik och aktörer kort. Det förstärker känslan av ett kammarspel och av att operan undersöks på nära håll.

Folkoperans val att lägga höstens repertoar utanför den klassiska operagenren kan ses som en del av en bredare rörelse inom svensk scenkonst. Allt fler teatrar och operahus blandar i dag uttryck, flyttar föreställningar ut ur de stora salongerna och arbetar med kortare, mer närvarande format. Folkoperan har sedan starten profilerat sig som en förnyare av operaformen, med ambitionen att göra konsten tillgänglig för en bredare publik. Genom att låta en ung kvinna från en förort möta operans värld sätts frågan om konstformens plats i samtiden i rörelse – och den utmanande titeln signalerar att detta inte är en traditionell operaföreställning.

I grunden följer ”Vem fan gillar opera?” emellertid en klassisk operadramaturgi. Känslorna är stora, konflikten skärps och upplösningen blir en försoning. Aisha kan till sist sätta toner på sorgen efter sin far, förlåta och gå vidare. Inga sopraner behöver dö. Men titelns fråga lämnas öppen. Kanske är det meningen: operan kan vara både främmande och obehaglig, men den kan också vara ett språk för det som annars är svårt att uttrycka. För Aisha blir vägen tillbaka till minnet av fadern inte en flykt, utan ett sätt att förstå sig själv.