Den senaste filmatiseringen av en Colleen Hoover-roman har väckt nytt intresse för en fråga som bokbranschen ofta undviker: vad händer när en författare blir ett varumärke som är större än sitt eget skrivande? I berättelsens centrum står en deprimerad spänningsförfattare som tar sig an ett uppdrag hos en av branschens giganter – en berömd författare som inte längre kan skriva själv. Det är en premiss som kastar ett självmedvetet ljus över flygplatslitteraturen och de mekanismer som gör den möjlig, skriver Sebastian Lindvall.
Colleen Hoover är en av de mest framgångsrika författarna i sin generation. Hon började med att självpublicera och fick snabbt en lojal följarskara genom BookTok, den del av TikTok där läsare tipsar om böcker. Hennes romaner, som ofta rör sig mellan romantik och spänning, har sålts i miljontals exemplar världen över. När It Ends with Us kom som långfilm 2024 blev den en internationell biosuccé – ett tydligt tecken på hennes berättelsers kommersiella kraft. Framgången visar också hur starkt den amerikanska populärlitteraturen dominerar den globala bokmarknaden. Hennes böcker utspelar sig ofta i småstäder i USA, men översätts till ett stort antal språk och läses över hela världen.
Den aktuella filmatiseringen är dock inte en traditionell trogen adaption. I stället använder den ramberättelsen om en spänningsförfattare som mot sin vilja blir spökskrivare åt en etablerad kollega för att granska samtidens bokutgivning. Konflikten mellan autenticitet och kommersialism, mellan den enskilda författaren och förlagsjättarnas behov av säljbara namn, gestaltas genom det olustiga mötet mellan huvudpersonerna. Det är ett grepp som lyfter filmen från ren underhållning till en kommentar om en hel industri.
Spökskriveri är inget nytt fenomen. Inom kommersiell litteratur är det ofta en etablerad modell, även om förlagen sällan pratar om det. Att låta en författare med ett starkt namn stå bakom böcker som andra har skrivit är särskilt vanligt inom den genre som brukar kallas flygplatslitteratur – snabblästa böcker som säljs i lösvikt på resor. Genren har länge varit kritiserad, men dess ekonomiska betydelse är svår att överskatta. Den finansierar inte bara sig själv, utan också mer ambitiösa utgivningar.
Samtidigt har marknaden förändrats i grunden. Några få globala förlagskoncerner kontrollerar i dag en stor del av utgivningen. Penguin Random House och HarperCollins är globala jättar med ursprung i USA och Storbritannien, medan Bonnierförlagen är en dominerande aktör i Sverige och övriga Norden. Dessa företag sätter ramarna för vilka böcker som når fram till läsarna. Konsolideringen har gjort att enskilda författare ofta har svag förhandlingsposition, samtidigt som efterfrågan på nya titlar ständigt ökar. Filmatiseringar har blivit en allt viktigare intäktskälla: en lyckad film kan lyfta försäljningen av originalboken med flera hundra procent.
I detta sammanhang beskriver Lindvall filmen som ett svar på flygplatslitteraturen. Den tar inte avstånd från genren, utan undersöker den inifrån. Genom att skildra en författare som skriver i en annan persons namn väcker den frågor om ägarskap och kreativitet. Var börjar och slutar ett verk? Är det den som skriver eller den som står på omslaget som ska kalla sig författare? Och vad gör det med en människa att se sitt arbete publiceras under någon annans namn?
Frågorna är inte nya, men de har sällan ställts så tydligt i en kommersiell film. Kanske är det just därför den fungerar. Den tar den kritiserade genren på allvar och visar att även så kallad flygplatslitteratur kan rymma självmedvetenhet om sina egna villkor. För en bransch som alltmer lever på varumärken snarare än enskilda verk är det en tankeställare. För publiken innebär det en inblick i en verklighet som sällan skildras – men som präglar en stor del av de böcker som ligger på topplistorna.
Med sin blandning av spänning och litterär självreflektion är den senaste Hoover-filmatiseringen därför mer än ännu en adaption. Den är ett stycke samtidsjournalistik om en miljardindustri som helst vill förbli osynlig – och ett tecken på att gränsen mellan högt och lågt, mellan författare och spökskrivare, blir allt svårare att upprätthålla.
