Omskakande roman om advokaten och de unga mördarna

Viktor Banke är aktuell med romanen ”Det som en gång var eld”, utgiven på Albert Bonniers förlag, ett av Sveriges ledande bokförlag. Boken är på 295 sidor. Banke är sedan tidigare känd som asylrättsjurist och författare till ”Andrum. Om stölden av en flyktingkris och de bestulna”. I den nya romanen har han lämnat flyktingfrågan för att skildra ett annat samhällsproblem: gängens rekrytering av minderåriga till mord.

Bakgrunden till Bankes engagemang går tillbaka till 2015. Under den stora flyktingströmmen reste han till Ungern och såg hur landet byggde taggtrådsstängsel mot Kroatien, ett av länderna utmed Balkanrutten, för att hindra människor från att passera gränsen. Gränsstängslet blev en symbol för Europas förändrade migrationspolitik. Efter resan arbetade Banke som asylrättsjurist och kritiserade den allt hårdare svenska flyktingpolitiken. Med ”Det som en gång var eld” vänder han blicken mot de unga pojkar som i dag rekryteras av kriminella nätverk.

Romanens huvudperson är en brottmålsadvokat som inleder sin karriär med en orubblig tro på rättssystemet. Han åtar sig fall med unga klienter som Sancho, Amir, Jounis och 13-årige Abbas. Han besöker dem i häktet, tar emot deras samtal och försöker få dem att bryta med kriminaliteten. Han håller också kontakt med deras föräldrar. För honom är klienterna barn, och han vill inte bara göra sitt jobb och ordna så lindriga straff som möjligt. Han vill också rädda dem.

Det är ett arbete som tär. De unga männen är bundna till sina gäng genom narkotika, skulder och hämndaktioner. När de kommer ut ur fängelset återfaller de ofta snabbt. Advokaten får sömnproblem, blir sjuk och går mot utbrändhet. Titeln ”Det som en gång var eld” fångar den falnande glöden. Den anspelar på Ann Jäderlunds diktsamling ”Som en gång varit äng” från 1988.

Romanen innehåller en lång rad referenser till konstnärer och författare, bland andra Pär Lagerkvist, Peter Dahl, Edvard Munch, Tomas Tranströmer, August Strindberg, Stig Dagerman och Harry Martinson. Namnen väcker frågor om vad kulturen gör i en berättelse om brott och straff. Är de bara dekoration, eller uttrycker de en längtan efter något som kan ge styrka i ett annars mycket mörkt arbete?

En av bokens mest centrala scener utspelar sig i rättssalen. Amir, som själv är en del av gängmiljön, ler ett gatustridsleende mot den man som står åtalad för att ha skjutit honom. Klienterna följer konflikter mellan gängen ”som vore det Premier League”. De solidariserar sig inte med rättssystemet utan med förövarna. Advokaten konstaterar att den minsta gemensamma nämnaren, moralen, skiljer sig från resten av samhället. ”De har en annan moral än resten av samhället”, säger han.

Boken ställer också frågor om statens roll. Om staten inte längre är den starkare parten och klienten inte den svagare, vad blir då advokatens uppgift? Banke skildrar ett parallellsamhälle där rättsväsendets regler har förlorat sin självklarhet. Det är en existentiell fråga som sträcker sig bortom romanens fiktiva advokat och berör hela rättskedjan.

Utgivningen sker i ett politiskt laddat läge. Gängvåldet i Sverige har under flera år präglat nyhetsbilden, och allt yngre gärningsmän grips för grova brott. Forskare och polis har varnat för att kriminella nätverk medvetet använder minderåriga eftersom unga lagöverträdare ofta får lindrigare påföljder. I den debatten kommer Bankes roman som ett litterärt bidrag med tydligt samtidsfokus. Samtidigt pågår en bredare politisk diskussion om straffrabatter, ungdomsfängelser och sociala insatser – frågor som romanen gör konkreta genom att följa enskilda pojkars vägar genom rättssystemet.

”Det som en gång var eld” har i recensioner beskrivits som omskakande och tankeväckande, även om kritiker har pekat på brister i stil och gestaltning. Framför allt har de många konstnärs- och författarnamnen uppmärksammats. Men genom skildringen av advokatens vardag och de unga männens situation väcker Banke frågor som få romaner tar sig an.