Den tropiska sötpotatisen har gjort resan från Hawaii till Halland och Haparanda. Just nu pågår försöksodlingar på ett drygt 60-tal platser i Sverige, från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Att en tropisk växt testas ända uppe i Haparanda visar hur långt norrut odlingsgränserna har flyttats. Förhoppningen är att sötpotatisen inom några år ska kunna bli en ny gröda i svenskt jordbruk.
Bakom försöken står bland annat Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Dennis Eriksson, forskare inom växtförädling, är försiktigt hoppfull efter fjolårets skördar.
– Vi har sett helt makalösa resultat i ett försök i Skåne förra året och hoppas mycket på årets, säger han.
Sötpotatis är ursprungligen en tropisk växt. I stora delar av Afrika, Asien och Centralamerika är den i dag ett baslivsmedel och en central del av livsmedelsförsörjningen. Historiskt har den odlats mycket lite i Europa, men under det senaste decenniet har odlingen successivt flyttats allt längre norrut. Den trenden märks också i Sverige, där intresset för nya grödor har vuxit.
En anledning är att sötpotatisen är en tålig och resurssnål planta. Den klarar torka bra och har låga näringskrav. Bladen är också ätbara, till skillnad från vanlig potatis, som sötpotatisen för övrigt inte alls är släkt med.
Globalt handlar det om en av världens viktigaste livsmedelsgrödor. Den odlas i stor skala i Asien och Afrika, och även i Sydeuropa har odlingen etablerats på senare år. I svenska butiker har sötpotatisen länge varit en importerad produkt, men det kan vara på väg att ändras.
Efterfrågan har dessutom ökat bland konsumenter. Den har gått från att vara en exotisk råvara till att finnas i de flesta livsmedelsbutiker. För odlare innebär det att en marknad finns att bygga vidare på – även utanför de större städerna.
Den stora utmaningen är värmen. Sötpotatisen är värmekrävande och mognar inte alltid under svenska förhållanden. Därför pågår ett forskningssamarbete mellan SLU, Lunds universitet och International Potato Center (CIP) i Peru. CIP har världens största genbank för sötpotatis, med flera tusen sorter, och spelar en nyckelroll i arbetet med att ta fram svenskanpassade sorter.
Målet är att hitta sorter som mognar tillräckligt tidigt och ger stabila skördar i det svenska klimatet. Enligt Eriksson ser det lovande ut.
– Som det ser ut nu ser det lovande ut för en bredare svensk marknadsintroduktion inom tre-fyra år, säger han.
Växtförädling är ett långsiktigt arbete. Det kan ta många år från korsning till färdig sort, och därför är det internationella samarbetet med genbanken i Peru viktigt.
Ett bredare utbud vore en tydlig förändring jämfört med dagens butikshyllor. Den sötpotatis som säljs i Sverige importeras i dag, enligt Eriksson, i huvudsak från Egypten och är en relativt anonym sort.
– Vi kommer ha orange, gula, vita sorter, med olika konsistens och smak, säger han.
Intresset handlar inte bara om mångfald. Sötpotatisens tålighet mot torka och extremväder blir allt viktigare i ett förändrat klimat. Samtidigt har frågan om tryggad livsmedelsförsörjning fått förnyad aktualitet i Europa. Att kunna odla fler baslivsmedel lokalt minskar beroendet av import och långa transporter, något som blivit allt tydligare i spåren av krig och handelsstörningar.
För svenska lantbrukare handlar det inte om att ersätta den vanliga potatisen, som fortfarande är en av landets viktigaste grödor. Sötpotatisen kan snarare bli ett komplement som breddar odlingen. Men eftersom sötpotatis förökas vegetativt, från sticklingar snarare än frön, måste produktionen av plantmaterial byggas upp i Sverige. Även kunskaper om lagring och en fungerande marknad behöver utvecklas.
Än så länge är sötpotatisodlingen i Sverige ett projekt på försöksstadiet. Men med de resultat som SLU sett i Skåne, och med hjälp av den peruanska genbanken, kan vägen till svenska åkrar vara kortare än många tror.
