Otroheten i ”Det grönaste gräset” är ofarlig – men här finns hinkvis med charm

En ny svensk romantisk komedi utforskar otrohetens komplexitet med humor och värme. ”Det grönaste gräset” hade biopremiär och erbjuder en fräsch infallsvinkel på ett ämne som genom filmhistorien oftast porträtterats som mörkt drama snarare än lätt underhållning.

Filmen utspelar sig i Malmö, närmare bestämt runt det livliga Möllevångstorget. Området har på senare tid blivit något av en populär filmmiljö, senast uppmärksammat i Netflixserien ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. Den malmöitiska kulissen ger produktionen en avspänd och autentisk känsla som skiljer sig från mer traditionella storstadsmiljöer.

Berättelsen kretsar kring livsmedelsinspektören Sasja, spelad av Vilhelm Blomgren som tidigare synts i ”Midsommar” och ”Gösta”. Hans karaktär drömmer om att öppna en egen restaurang men lever i ett förhållande som tappat sin gnista. Sambons Olivia, porträtterad av Anna Asp känd från ”Beck”-filmerna, kämpar för att etablera sig som konstnär. Paret önskar få barn men deras relation präglas av distans och ointresse för varandras liv och ambitioner.

Situationen illustreras tydligt när Sasjas födelsedag glöms bort, samtidigt som han inte har någon koll på sin partners konstnärliga verksamhet. Till och med parets familjeterapeut visar tecken på uttråkning inför den låga energinivån i förhållandet. Det är en relation som befinner sig i ett dödläge där separation skulle vara det naturliga nästa steget.

Mitt i denna kärlekskris händer något oväntat. Under en arbetsdag bland ruttnande matrester och potentiella skadedjur blir Sasja uppvaktad av den unga servitrisen Lea, spelad av Maria Nohra. Hon är fri, obunden och snart på väg till Paris. En passionerad affär uppstår, vilket leder till oväntade konsekvenser. Sasjas lösning på det uppkomna triangeldramat blir minst sagt udda – han försöker få sin sambo att också vara otrogen för att jämna ut spelplanen.

Det är en långfilmsdebut för regissören Kim Sundbeck, som också varit delaktig i manusarbetet tillsammans med Erik Ahrnbom och Petra Revenue. Sundbecks förmåga att göra det konstruerade händelseförloppet trovärdigt och underhållande vittnar om verklig berättartalang. Trots att komediambitionerna är höga och skådespelarkemin fungerar väl, är det dock något glest mellan de riktigt stora skratten.

Filmens styrka ligger i charmen och de karaktärsrika bifigurerna. Särskilt framträdande är Sasjas chef Pascal, spelad av Joel Cederberg som skapar en bisarrt underhållande blandning av machokille och kontorsmassör. Arbetskompisen Milovan, gestaltad av Cedomir Glisovic, bidrar med krasst sanningssägande replikväxlingar som ger filmen extra krydda.

Med en speltid på en timme och 24 minuter är produktionen barntillåten, även om temat kanske riktar sig mer till vuxen publik. Filmen skiljer sig från den traditionella behandlingen av otrohet på vita duken, där ämnet historiskt ofta förknippats med dramatiska och dystra konsekvenser. Under 1980- och 90-talen dominerade mörka skildringar som ”Fatal Attraction” med sina bläckfiskliknande monster och kokta kaniner.

Bland de få undantagen där otrohet behandlats med lättare ton finns Nora Ephrons självbiografiska ”Heartburn” från 1986, med Meryl Streep och Jack Nicholson i huvudrollerna. ”Det grönaste gräset” placerar sig i denna mer sällsynta kategori av romantiska dramakomedier som vågar hitta humor i känsliga situationer.

Filmen får betyget tre av fem möjliga och beskrivs som befriande anspråkslös och originell. Den svenska komedin utspelar sig i genuina malmömiljöer som ger produktionen identitet och stadgar. Även om det inte svänger maximalt finns det mycket hjärta i berättelsen, vilket bådar gott för regissören Kim Sundbecks fortsatta karriär.

För den som uppskattar svenska filmer med stark lokalkänsla från Malmö finns flera klassiker att jämföra med. ”Kvarteret Korpen” från 1963, ”Polis polis potatismos” från 1993 och ”Äta sova dö” från 2012 utgör alla exempel på hur staden gestaltats genom olika epoker och perspektiv.

”Det grönaste gräset” representerar en fräsch röst i svensk film där man törs kombinera romantik, komedi och svåra ämnen utan att tappa lätta tonen. Produktionen visar att det finns utrymme för nya berättargrepp även inom väletablerade genrer, och att svensk film fortsätter utvecklas med originella verk som vågar sticka ut.