Pamela Jaskoviak vägrar komma till sans i nya diktsamlingen

Pamela Jaskoviaks nya diktsamling ”Rubedo” har fått en central plats i den svenska poethösten. Med titeln lånad från alkemins föreställningsvärld – rubedo betyder rodnad och betecknar det högsta stadiet i den alkemiska processen, där basmetaller förvandlas till guld – rör sig Jaskoviak mellan mognad och oförmåga, mellan acceptans och uppror.

Boken, som ges ut på Albert Bonniers förlag i en 93 sidor tunn volym, kretsar kring svårigheten att förlika sig med ensamheten. Men det är inte själva upptäckten av ensamheten som gör verket kraftfullt, utan snarare oförmågan att acceptera den, skriver recensenten bakom den nya boken.

I dikterna möter läsaren två skilda röster. Den ena är stoisk och betraktande, ett diktjag som studerar ”ådrornas skyddslöshet längs armarna” och konstaterar att åren inte längre kan tas för givna. Den andra är mer passionerad, sörjande och njutningslysten – ett jag som blottar sin egen vantrivsel med sig själv och paniken inför förgängelsen.

Titeln är lånad från psykoanalysen. Carl Gustav Jung såg i alkemins bildvärld en föregångare till sin egen lära om själens utveckling, där rubedo är det stadium då medvetet och omedvetet har integrerats. Men där Jung talade om ett slags inre fullbordan, beskriver Jaskoviaks diktjag snarare en omöjlighet att nå fram: ”Att komma till sans kan jag bara inte”.

Miljön som växer fram ur jaget är ett västkustlandskap, där ett skärpt sinnligt register sätter agendan. Här möter läsaren bilder av lavar som växer där tårvätska runnit längs hällen, av tallbarr som samlats i skrevorna – naturen som bärare av sorg.

Jaskoviak använder dock inte rubedo som en enkel metafor för mognad. I hennes diktvärld handlar det snarare om växternas, djurens och människornas konkreta liv. Det handlar om olvon som glöder i månens ljus, om hav som forsar in med röd mareld, om ensamhet och om längtan efter tröst.

Men rubedo är också blodet. Inte bara det inre, utan också det som finns i en mycket konkret och våldsam omvärld. Diktjaget beskriver barn som förblöder i sina mödrars famnar på Gazas stränder. Märkligt nog nämns aldrig ordet Gaza i boken. Istället använder Jaskoviak halvmytiska omskrivningar som ”örnen svävar från floden till havet som delar sig och blöder”.

Frågan är om den litterära omskrivningen fungerar. Enligt recensenten är det inte nödvändigtvis ett problem att ordet utelämnas – det etableras tidigt ett mytiskt tonfall i boken. Däremot blir upprepningen av barnens öde som symbol för en hel regions utplåning både repetitiv och sentimentalt ansträngd.

Som mest gripande blir dikterna när bildspråket tillåts tala för sig själv. I en passage skriver Jaskoviak: ”jag vill hala fram mitt bröst och föda dem men det finns ingen mjölk bara ett svart vakuum utan stjärnor”. Här blir det tydligt att detta inte längre handlar om känslosamhet i största allmänhet, utan om ett allvarligt – och i viss mån vanvettigt – försök att i världens mörker finna konturerna av sitt eget jag.

”Rubedo” är en bok som inte lämnar någon oberörd, vare sig till innehåll eller form. Med sitt alkemiska raster och sitt skickliga bildspråk har Jaskoviak skapat ett verk som kommer att diskuteras länge inom den svenska samtidspoesin – inte minst för dess djärva vägval i skärningspunkten mellan det personliga och det politiska.