Peter Hellman: SL borde be William Sundman Sääf om ursäkt

En omdiskuterad händelse i Stockholms tunnelbana har satt fokus på hur långt ordningsvakter kan gå i förebyggande syfte. Trubaduren William Sundman Sääf, känd för sina spontana konserter i kollektivtrafiken, stoppades från att åka hem med tunnelbanan sedan ordningsvakter befarat att han skulle ta fram gitarren och börja spela.

Enligt filmer som spridits på sociala medier ingrep vakterna trots att Sundman Sääf inte spelade vid tillfället. Han ska ha burit med sig gitarren i fodral och nekats tillträde till tunnelbanan. Filmerna visar hur tågen enligt uppgift till och med hindrades från att stanna vid stationen med hänvisning till en ”ordningsstörning”. Det innebar att även övriga resenärer fick påverkade resor, trots att någon konsert aldrig ägde rum.

SL:s resevillkor förbjuder musikspel i tunnelbanan. Att en ordningsvakt ingriper mot någon som faktiskt spelar är därför i sig inte rättsligt uppseendeväckande. Det anmärkningsvärda i det här fallet är i stället att en person hindrades från att resa för något han ännu inte gjort. I en opinionstext i Dagens Nyheter beskrivs händelsen som ett närmast parodiskt exempel på hur preventiv repression har letat sig ända ner i tunnelbanan.

Skribenten bakom texten menar att fallet illustrerar en bredare samhällsutveckling. Under senare år har Sverige infört säkerhetszoner där polisen får visitera människor utan konkret brottsmisstanke. Preventiva vistelseförbud har införts, vilket innebär att personer i vissa fall kan förbjudas att vistas på offentliga platser utan att ha dömts för brott. Möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel, som avlyssning, har också utvidgats i förebyggande syfte – även mot personer som inte misstänks för ett konkret brott.

Samtidigt har ordningsvakterna fått en alltmer framträdande roll i det offentliga rummet. Med en grundutbildning på omkring 160 timmar har de befogenhet att avvisa, avlägsna och i vissa fall omhänderta människor. De förväntas göra självständiga riskbedömningar och väga enskildas rättigheter mot intresset av ordning och säkerhet. Kritiken i opinionstexten riktas dock inte i första hand mot enskilda ordningsvakter, utan mot lagstiftaren, som gett dem alltmer långtgående befogenheter utan att säkerställa att utbildningen motsvarar uppgiften.

I texten pekar skribenten också på den maktobalans som präglar sådana ingripanden. Den enskilde har i praktiken små möjligheter att invända. Den som inte fogar sig riskerar att mötas av tvångsåtgärder. Även om ett ingripande senare visar sig felaktigt hjälper det föga den som just då står på perrongen och nekas att åka hem.

Händelsen har också en kulturpolitisk dimension. Stockholms tunnelbana brukar beskrivas som världens längsta konstutställning. Stationernas konstnärliga utsmyckningar används gärna i marknadsföringen av staden. Men när kulturen lämnar väggarna och tar sig uttryck bland resenärerna blir den plötsligt ett ordningsproblem, skriver skribenten. Frågan är om trygghet alltför ofta förväxlas med frånvaro av störningsmoment. Fler kameror, fler ordningsvakter och fler förbud förväntas skapa ordning, men till slut spelar det kanske inte längre någon roll om någon faktiskt stör ordningen – det räcker att någon skulle kunna göra det.

För kulturen är en sådan utveckling särskilt problematisk. Kultur har knappast till uppgift att alltid vara förutsägbar, oförarglig eller uppskattad av alla. När människor hindras från att åka hem därför att en ordningsvakt befarar att de skulle kunna börja sjunga, har samhället kanske förlorat något viktigare än lugnet i kollektivtrafiken, menar skribenten.

I opinionstexten uppmanas SL att be William Sundman Sääf om ursäkt. Framför allt borde händelsen få både SL och allmänheten att reflektera över hur långt samhället är berett att gå för att skapa förment ordning i det offentliga rummet.

Debatten har även fått politiska följdfrågor. En MP-topp har föreslagit särskilda vagnar för trubadurer i tunnelbanan, som ett sätt att ge plats åt spontana kulturyttringar utan att krocka med ordningsreglerna. Förslaget visar att frågan engagerar långt utanför den aktuella händelsen.