Den isländske pianisten Víkingur Ólafsson intog Konserthuset i Stockholm under valdagen med ett åttio minuter långt soloprogram där Johann Sebastian Bach, Ludwig van Beethoven och Franz Schubert möttes i E-dur och e-moll. Stora salen var fullsatt, och publiken bjöds på en konsert som enligt DN:s recensent Camilla Lundberg präglades av både nyckfullhet och precision.
Ólafsson har under det senaste decenniet gått från att vara ett känt namn i hemlandet Island till en av världens mest efterfrågade pianister. Hans skivor ges ut av skivbolaget Deutsche Grammophon, och hans tolkningar av Bach har ofta jämförts med den kanadensiske pianisten Glenn Goulds tolkningar av Goldbergvariationerna. Men Lundberg understryker att likheten med Gould mest stannar vid repertoaren. Där Gould framställde musiken som arkitektur med varje ton på sin givna plats, är Ólafsson en utsmyckningens och detaljens pianist. Han bejakar ornament, dynamik och personliga infall, skriver hon. Island har en förhållandevis liten klassisk musikscen, men under 2000-talet har flera isländska musiker nått internationell uppmärksamhet. Ólafsson är det tydligaste exemplet.
Hans genombrott hos en bredare publik brukar förklaras med att han gör klassisk musik tillgänglig utan att förenkla. Bach- och Beethoveninspelningarna har fått stort genomslag i strömningstjänster och nått långt utanför den traditionella kammarmusikkretsen. Konsertprogrammet som nu nådde Stockholm är detsamma som Ólafsson turnerat med i ett år och därefter spelat in på skiva. Ändå skilde sig konsertversionen från albumet. Redan i Bachs inledande E-durpreludium ur Det wohltempererade klaviret fanns ett tydligt mått av improvisation. Lundberg beskriver hur pianisten växlade mellan ett personligt droppande anslag och legato, ibland närmast hipp som happ. Frågan, skriver hon, är om han är improvisatoriskt lagd eller bara egensinnig.
Programmet kretsade konsekvent kring tonen E, i både dur och moll. För Ólafsson, som har synestesi, är E förknippat med grönt. Den gröna grundtonen fungerade som en tydlig tråd genom tre sekler: från Bachs barock, över Beethovens sena pianosonater, till Schuberts romantiska e-mollvärld. Valet att låta hela konserten bygga kring en enda ton kan låta akademiskt, men i Ólafssons tappning blir det ett sätt att skapa oväntade samband mellan verk som sällan ställs sida vid sida. Den här typen av tematiska program har också blivit allt vanligare bland klassiska artister som vill nå en bredare publik i en tid där uppmärksamheten är begränsad.
Inte alla delar av programmet var lika övertygande. Schuberts sällan framförda e-mollsonat engagerade enligt Lundberg inte riktigt. Sarabanden ur Bachs stora e-mollpartita var så introvert att publiken hamnade utanför. Men i övrigt fångade Ólafsson salen, och gränserna mellan de tre tonsättarna framstod som medvetet utsuddade.
Kvällen avslutades med Beethovens sena E-dursonat opus 109, en tolkning som Lundberg beskriver som mäktig och märchenligt med sitt envisa drillande. Verket skrevs 1820 och tillhör Beethovens tre sista pianosonater. Efter applåderna kom extranumret: Jean-Philippe Rameaus fågeldrillar, den franske barockmästarens ornament i e-moll.
Konserten ägde rum på den svenska valdagen, något som Ólafsson uppmärksammade från scenen. ”Tack för att ni bjudit in mig på er valdag”, sade han till publiken. Konserthuset i Stockholm är en av Nordens ledande scener för klassisk musik, och att stora salen var fullsatt just den kvällen visar det intresse hans konsertkoncept väcker.
DN:s recensent Camilla Lundberg gav konserten betyget 4 av 5. Hon lyfter fram hans virtuosa fingerspel och starka dynamiska kontraster, från mycket svaga pianissimon till klingande fortissimon. Hon noterar också att Ólafsson – till skillnad från pianister som försöker göra sonaterna orkestrala – fokuserar på det genuint pianistiska. ”Tråkigt är det inte”, sammanfattar hon.
Med framträdandet i Stockholm befäster Víkingur Ólafsson sin ställning som en av de mest personliga och oförutsägbara rösterna i klassisk musik. Att ett helt program kan byggas kring en enda ton, och ändå kännas varierat och överraskande, vittnar om både konstnärlig konsekvens och spelglädje.
