Förslaget från Tidöpartierna om att beslagta inkomster från brottsdömdas kulturproduktion har väckt en bred debatt om juridik, yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Med mindre än en månad kvar till valet har justitieminister Gunnar Strömmer (M) tillsammans med de övriga Tidöpartierna presenterat ett utspel som ska utreda möjligheten att hindra personer med kriminell bakgrund från att bygga karriärer på att skildra sin egen brottslighet.
Förslaget, som presenterades på Aftonbladets debattsida, tar sikte på kulturskapare med gängkopplingar som tjänat stora pengar på att berätta om sina brott. Men formuleringarna är breda och väcker frågor om hur en sådan lagstiftning praktiskt skulle kunna utformas utan att kollidera med grundläggande rättsprinciper.
Ett av de mest belysande exemplen på problematiken är Alexander Ernstberger, tidigare vd för fondbolaget Allra. Han dömdes 2021 till sex års fängelse och tio års näringsförbud för mutbrott och trolöshet mot huvudman. Ernstberger har därefter skrivit en bok där han rättfärdigar sina handlingar, och överlät inledningsvis inkomsterna från boken till ett närståendes bolag. Fallet illustrerar en av svårigheterna: upphovsmän kan relativt enkelt styra om intäkter till andra juridiska personer, även utomlands, för att undvika att de omhändertas av staten.
En annan central invändning gäller gränsdragningen mellan olika typer av brottsskildringar. Sebastian ”Sebbe” Stakset, tidigare medlem i hiphopgruppen Kartellen, har avtjänat straff för bland annat grov misshandel och narkotikabrott. Efter sin frigivning har han genomgått en religiös omvändelse och arbetar i dag med föreläsningar för skolungdomar där han avråder från kriminalitet. Hans inkomster kommer från verksamhet som av de flesta bedömare skulle betraktas som brottsförebyggande.
Författaren Håkan Nesser utgör ytterligare ett exempel på komplexiteten. Han dömdes 2024 för tre fall av grovt skattebrott och har i sitt författarskap skildrat brottslighet i olika former. Om förslaget genomförs, uppstår frågan om royalties från nyutgåvor av hans tidigare verk skulle omfattas.
Juridiska bedömare pekar på att en lagstiftning på området skulle stöta på betydande hinder i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Dessutom ifrågasätts om staten överhuvudtaget kan göra anspråk på intäkter från laglig verksamhet som utövas av personer med brottslig bakgrund utan att näringsfriheten hotas.
En annan svårbedömd aspekt är hur en framtida granskande instans skulle kunna skilja mellan fakta och fiktion, mellan moraliskt uppbyggliga berättelser och glorifiering av kriminalitet. Frågan om vem som ska göra dessa bedömningar och enligt vilka kriterier har ännu inte besvarats av förslagens förespråkare.
Henrik Vinge (SD), ordförande i justitieutskottet, har varit en av de drivande bakom förslaget. Kritiker menar att utspelet i första hand är ett uttryck för valrörelsens intensifiering snarare än ett genomarbetat politiskt initiativ, och att man med breda penseldrag riskerar att träffa en betydligt större grupp än de gängkriminella rappare som torde vara den primära målgruppen.
Frågan om intäkter från brottsdömdas kulturproduktion är emellertid inte ny. Debatten har pågått under flera år i takt med att allt fler personer med kriminell bakgrund etablerat sig inom musikbranschen, förlagsvärlden och föreläsningskretsar. Samtidigt visar den internationella utvecklingen att liknande förslag har stött på svårigheter vid implementering.
I väntan på den utredning som Tidöpartierna nu föreslår återstår frågan om hur samhället på bästa sätt bör förhålla sig till inkomster från skildringar av brottslighet. Den juridiska komplexiteten och de principiella frågor som väckts i debatten tyder på att en eventuell lagstiftning lär bli föremål för en utdragen process där grundlagstestamentet sannolikt kommer att spela en avgörande roll.
