Pontus Dahlman: I Ingrid Kallenbäcks dikter kan naturen och människan byta känslor

Den svenske poeten Ingrid Kallenbäck har gått bort i februari i år efter en mycket kort tids cancersjukdom. Vid sin död lämnade hon efter sig en färdig diktsamling, varav en dikt nu publiceras för första gången. Hennes författarskap präglas av en unik röst som förenar naturlyrik med psykologisk djup och en mörk ekologisk helhetstanke.

Kallenbäck föddes 1955 i Motala och flyttade till Stockholm efter gymnasiet. Efter en kandidatexamen och studier på konstskola debuterade hon 1983 med diktsamlingen ”Ljusverkan”. Hennes tidiga verk kännetecknas av en naturlyrik i svensk tradition, där dikternas jag rör sig genom igenkännbara landskap med en psykologisk, inzoomande blick. Det var framför allt hennes förmåga att skapa drabbande poetiska bilder som fångade läsarna.

En av de mest slående aspekterna av Kallenbäcks lyrik är hur dikternas jag och naturens element och varelser plötsligt kan skifta egenskaper och sinnen med varandra. Denna ekologiska helhetstanke genomsyrar hela hennes författarskap och ger dikterna en mystisk dimension som går på tvärs mot vetenskaplig rationalitet, men som ändå känns märkligt sann. Hennes poesi blandar existentiell ensamhet med visuellt brutala passager om förluster av sammanhang.

Vid en intervju i februari 1997 på en restaurang vid Södermalmstorg beskrev Kallenbäck sitt eget liv som ”konstigt”. Bakom detta låg en dramatisk händelse som skulle komma att påverka resten av hennes liv. Inför hennes andra dotters födelse drabbades hon som 33-åring av en inflammation i hjärnan som helt och permanent raderade ut hela hennes minne.

När hon vaknade upp visste hon inte ens hur man tuggade mat eller tog på sig en tröja. Barndomen, ungdomen, livet med den egna familjen och vänner – allt var borta. ”Alla minnesbilder hade försvunnit ur skallen. Jag fick fråga om när jag föddes och precis allting annat”, berättade hon. Vardagen förblev besvärlig även långt senare, och situationen hade en spöklik dimension där alla andra visste mer om henne än hon själv.

Men språket var kvar. Detta blev hennes räddning som poet. ”Jag blev hemskt lycklig när jag upptäckte att det här finns ju kvar i livet, och så började jag skriva igen”, sa hon. Hon samlade ord och meningar i små svarta anteckningsböcker som hon skrev i för hand, och när högen var tillräckligt stor bearbetade hon materialet till dikter.

När Kallenbäck vaknade upp efter hjärninflammationen låg redan en färdig diktsamling redo för utgivning – ”Buren igenom” som kom 1990. Tre år senare publicerades ”Det öppna fönstret”, den första samlingen skriven efter minnesförlusten. Under sin karriär hann hon ge ut totalt nio diktsamlingar, bland andra ”Ljudet av gräs” (1985) och ”Den väntande staden” (1988).

Det är frestande att läsa hennes senare dikter i ljuset av minnesförlusten, och visst finns där spår av traumat. Men Kallenbäck själv vände sig kraftigt mot att sorteras in i facket för ”sjukdomspoesi” och att dikterna skulle vara ”något slags sjukrapporter”. Intressant nog finns det dikter skrivna redan före minnesförlusten med rader som på ett kusligt sätt förebådar den. Som poet hade hon redan från början skildrat existentiell ensamhet och förluster av sammanhang med gripande intensitet.

”Man får ju använda sina andra sinnen när man råkar ut för något sådant här”, förklarade hon. Användandet av dessa ”andra sinnen” bidrog troligtvis till det unika i hennes poesi – en särskild förmåga att se världen från ett perspektiv där gränserna mellan jaget och naturen blir flytande.

Den posthuma dikten ”Och allt” som nu publiceras är skriven före cancerbeskedet och har en livssammanfattande karaktär. Den använder anaforer – varje rad inleds med frasen ”Allt som” eller ”Allt är” – vilket ger texten en mäktig, nästan biblisk klang. Dikten rymmer både skönhet och skräck, kärlek och mörker, och framför allt den ekologiska helhetstanken där allt ”lever vidare i varandra”.

När Kallenbäck låg på hospice under sina sista dagar frågade läkaren hur hon som poet såg på döden. Hennes svar var: ”Människan är en andlig varelse, förstår du”. Det finns verkligen en andlig dimension i hennes författarskap, men den är aldrig påträngande religiös eller sentimentalt new age-aktig. Bland det sista hon sa var: ”I morgon vet jag någonting som ni inte vet”.

För sitt författarskap belönades Ingrid Kallenbäck med Samfundet De Nios Vinterpris år 2000. Hon lämnar efter sig ett poetiskt verk som förenar svensk naturtradition med en radikal modernism, präglat av både personlig tragedi och en ovanlig förmåga att se bortom det konventionella. Hennes poesi fortsätter att tala till läsare om de stora existentiella frågorna – om minne och glömska, liv och död, människa och natur.