I september 2022 grep den iranska moralpolisen en 22-årig kurdisk kvinna i Teheran. Jina Mahsa Amini anklagades för att ha brutit mot hijablagarna. Kort därefter avled hon. Enligt vittnen och människorättsorganisationer skedde döden efter ett våldsamt ingripande, något som de iranska myndigheterna har förnekat. Amini kom från Saqqez i den kurdiska delen av Iran, en region med lång historia av marginalisering. Hennes död blev startskottet för en av de mest omfattande protestvågorna i Irans moderna historia.
Under parollen ”Jin, Jîyan, Azadî” – kvinna, liv, frihet – reste sig människor från Balochistan till Kurdistan, från Teheran till Mashhad. Det som började som krav på rättvisa för Amini växte snabbt till en bred protest mot det som av kritiker kallas könsapartheid, mot diskrimineringen av etniska minoriteter och mot bristen på demokratiska rättigheter. En stor del av demonstranterna krävde regimens fall.
I samband med att fyra år har gått sedan Mahsa Aminis död lyfter författaren och lingvistikforskaren Pooneh Rohi fram några av de bilder som kommit att definiera motståndet. Redan 2017 ställde sig en kvinna på ett elskåp i centrala Teheran, tog av sig sin vita sjal och viftade med den. Inom kort följde andra kvinnor efter. Minst 29 av dem greps, men bilden av aktionen spreds över hela världen.
En annan bild som Rohi beskriver visar en balochisk man fastbunden vid en flaggstång. Framför honom står en vattenflaska som han inte kan nå. Balocherna är en av Irans fattigaste och mest diskriminerade etniska minoriteter, främst hemmahörande i gränsområdena mot Pakistan och Afghanistan. Många saknar id-handlingar och stängs därmed ute från bland annat utbildning och sjukvård. När mannen dödades av säkerhetsstyrkor 2022 blev bilden en symbol för den balochiska utsattheten och för protesterna mot förtrycket av Irans minoriteter.
Rohi ger också exempel på hur repressionen har mötts av konkreta motinsatser. När unga kvinnor greps för en dans på TikTok fylldes sociala medier av människor som gjorde samma dans – bland dem dansande mormödrar, män och barn. När en kvinnlig musiker dömdes till 74 piskrapp för att ha sjungit offentligt, förklarade sig manliga kollegor beredda att ta emot straffet. I stället för att tystas uppstod fler röster, fler danser och fler handlingar av trots.
Ett centralt exempel i texten är oljearbetarna. Iran har världens fjärde största oljereserver och är en viktig producent inom Opec. Oljan är central för Irans ekonomi, men sektorn har under lång tid påverkats av internationella sanktioner. Enligt Rohi saknar många av dem som arbetar i oljeindustrin grundläggande rättigheter. Hon beskriver hur arbetare i augustivärmen filmade sig själva med isbitar på kroppen för att svalka sig – en vardagsscen som i en repressiv stat blir en politisk handling.
Fyra år efter Mahsa Aminis död bär många kvinnor fortfarande inte slöja på Irans gator, trots att slöjtvånget finns kvar i lag. Enligt Rohi är det inte en eftergift från regimens sida, utan ett resultat av att kvinnor trots riskerna har tagit sig rätten att avstå. Regimen kan gripa några, men den kan inte gripa alla.
Uppmärksamheten kring Amini och proteströrelsen lever också kvar i diasporan. I bland annat Vancouver, London, Paris, Berlin, Marseille och Stockholm arrangeras filmfestivaler, manifestationer, panelsamtal, poesiläsningar och musikprogram med fokus på Irans kvinnor. Evenemangen fungerar, enligt Rohi, som ett sätt att påminna världen om de avrättningar, fängslanden och tortyroffer som fortfarande präglar landet.
Texten landar mot slutet i en jämförelse mellan Iran och Sverige. Rohi skriver att motstånd i Iran ofta uppstår när kroppen hindras från att röra sig, medan tillvaron i Sverige saknar sådana väggar. Ändå är vanmakten utbredd. Hon pekar på skogsbränderna i Sydeuropa, växande ekonomiska klyftor, Sveriges vapenexport till Israel under kriget i Gaza och nya strafflagar som enligt Kriminalvårdens beräkningar väntas sjudubbla antalet fångar. I ett demokratiskt land, där man inte riskerar att straffas för att protestera, blir frågan en annan: vi har friheten, men har vi makten att förändra?
Pooneh Rohi är författare och forskare i lingvistik. Hennes senaste roman, ”Atlantis”, gavs ut 2024 på Ordfronts förlag.
