Annica Kvint: Soptipparna fylls av fina inredningar i strid med lagen

Efter tre år och fem rättsinstanser har striden om två 1950-talskök i Stockholms innerstad nått vägs ände. Hyresgästerna på Armfeltsgatan och Gyllenstiernsgatan förlorade kampen om att rädda sina originalkök när fastigheterna skulle genomgå stambyte. Utfallet slår fast att fastighetsägare har ett stort handlingsutrymme att bestämma över sin egendom – även när fullt fungerande inredning riskerar att kasseras.

Tvisten uppmärksammades i Dagens Nyheter i början av året. Fastighetsägarna ville i samband med stambyte riva ut de platsbyggda köken från 1950-talet. Hyresgästerna var eniga om att stambytet behövdes, men efterfrågade det som i branschen kallas varsam renovering: de ville bevara köken med sina renoveringsbara skåpluckor av ädelträ, tidstypiska beslag och kryddhyllor. På Gyllenstiernsgatan handlade det om kök ritade av arkitekten Sture Frölén, som ligger bakom flera av Stockholms bostadshus från efterkrigstiden.

Efter avslag i hyresnämnden och Svea hovrätt prövade de boende en ny strategi. Med stöd av EU:s avfallshierarki – som är inskriven i miljöbalken och därmed svensk lag – ansökte de hos Miljöförvaltningen i Stockholm om att stoppa utrivningen. Avfallshierarkin anger att avfall i första hand ska förebyggas, därefter återanvändas, återvinnas och energiåtervinnas, och först i sista hand deponeras. Att riva ut fullt fungerande kök, menade hyresgästerna, stod i strid med den principen. Förhoppningen var att skapa ett prejudikat som skulle tvinga fastighetsägare att ta hänsyn till avfallshierarkin vid lägenhetsrenoveringar. Ett sådant avgörande hade fått stor betydelse för såväl avfallsmängder som klimat.

Miljöförvaltningen avslog dock båda ärendena. Myndighetens motivering var att skyldigheten att vidta avfallsförebyggande åtgärder inte är absolut, utan gäller i den utsträckning åtgärderna inte är orimliga. Vid ombyggnationer måste fastighetsägare, enligt beslutet, tillskrivas ett stort handlingsutrymme att bestämma över sin egendom. Därmed vägde äganderätten tyngre än de avfallsförebyggande kraven i miljöbalken.

För de boende på Armfeltsgatan tog processen slut i förtid. Där bedömde fastighetsägaren att renoveringsbehoven var så akuta att hyresgästerna tvingades ge upp. På Gyllenstiernsgatan, där fastigheten ägs av fackförbundet Vision, valde hyresgästerna att gå vidare. Överklagandena till Länsstyrelsen och Mark- och miljööverdomstolen gav dock inget gehör. Därmed är rättsläget tydligt: något prejudikat till hyresgästernas fördel blev det inte.

De boende är i dag evakuerade till ett bostadshus på Sandhamnsplan i Stockholm, där de ska bo i ett till två år. Där har fastighetsägaren Vision nyligen låtit byta ut alla renoveringsbara gamla fönster, medan köken från 1990- och 2000-talen enligt hyresgästerna är slitna och opraktiska. Kritiker menar att fackförbundet Vision – som i sin egen fastighetsstrategi värnar om långsiktighet och hållbarhet – låtit sin fastighetsförvaltare Novier agera på ett sätt som går på tvärs med den strategin. Att ett fackförbund, vars uppgift är att tillvarata medlemmars intressen, driver fastighetsverksamhet på detta sätt har också väckt frågor om mål och medel.

Bortom de två fastigheterna belyser fallet en fråga som engagerar allt fler: hur ska äldre bebyggelse renoveras utan att värdefulla interiörer går förlorade? Bygg- och rivningssektorn står för cirka 40 procent av allt avfall i Sverige, och stora delar av landets bostadsbestånd från 1950- och 1960-talen väntar på omfattande renoveringar, inte minst stambyten. Samtidigt växer intresset för varsam renovering och cirkulära flöden i byggbranschen, där fungerande material och detaljer tas tillvara i stället för att ersättas. För fastighetsägare handlar det ofta om kostnadseffektivitet och enhetliga standardlösningar, medan hyresgäster och bevarandeintressen pekar på både miljövinster och kulturvärden med att spara det som fortfarande fungerar. Risken är annars påtaglig: att stambyten blir en ursäkt för att riva ut fullt fungerande interiörer, med ökade avfallsmängder och onödig klimatpåverkan som följd.

Frågan har även nått politiken. Inför riksdagsvalet ställde den ideella föreningen Rivningsraseriet en direkt fråga till de åtta riksdagspartiernas bostadspolitiska talespersoner: vill de säkerställa att avfallshierarkin får ett mer tvingande genomslag vid renoveringar? Enligt föreningen blev svaren mestadels svävande. Flera partier hänvisade till att det är efterlevnaden som brister, inte lagstiftningen i sig.

Den nu avslutade rättsprocessen illustrerar dock hur svårt det kan vara att upprätthålla efterlevnaden i praktiken. Med nuvarande rättspraxis tycks fastighetsägare ha ett närmast avgörande inflytande över vad som anses rimligt att kräva vid en renovering. Frågan är vad som krävs för att det ska betraktas som orimligt att riva ut fullt fungerande kök – och hur medborgarnas tilltro till rättssystemet påverkas när lagstiftning och tillämpning upplevs gå isär. Nya EU-direktiv på bygg- och avfallsområdet kan komma att skärpa kraven framöver, men för hyresgästerna på Gyllenstiernsgatan kommer det för sent.