Raptexter i rättssalen väcker kritik mot brittiska domstolar

De senaste åren har Storbritannien sett en markant ökning av överklaganden mot fällande domar där musiktexter använts som bevisning. Detta framgår av ny forskning som The Guardian tagit del av, vilken visar att särskilt rap- och drillmusik allt oftare används i brittiska rättssalar.

Fenomenet har väckt stark oro bland jurister, forskare, artister och personer som själva blivit dömda i sådana mål. Kritiker menar att användningen av musiktexter som bevis kan leda till att fördomar påverkar rättsprocessen på ett oacceptabelt sätt.

Kampanjen ”Art Not Evidence” har bildats för att motverka denna trend. Initiativet kräver striktare begränsningar för hur konstnärliga uttryck får användas i domstolsprocesser. Enligt kampanjens företrädare bör raptexter endast tillåtas som bevisning när de har en konkret och påvisbar koppling till det påstådda brottet. Dessutom efterlyser de att expertvittnen som uttalar sig om texterna måste vara oberoende.

Abeena Owusu-Bempah, forskare vid London School of Economics, har undersökt utvecklingen och konstaterar att antalet fall där rap- och drillmusik används som bevisning har mer än tredubblats sedan 2019. Hennes granskning visar att åtalen oftast gäller allvarliga brott som mord, grov misshandel och vapenbrott. Ett särskilt oroande mönster är att de flesta åtalade är unga svarta män.

Owusu-Bempah påpekar i sin intervju med The Guardian att drillmusik felaktigt klassificeras som gängmusik. ”Drill började bli riktigt populärt 2018 och 2019, och det var då vi såg en kraftig ökning av fallen. Drillmusik är inte gängmusik,” förklarar hon.

Det finns flera dokumenterade fall där personer blivit felaktigt dömda till följd av denna praxis. Ett uppmärksammat exempel är Ademola Adedeji, som dömdes efter att ha identifierats i en drillvideo. Han tillbringade över tre år i fängelse innan hans dom slutligen upphävdes.

I de granskade överklagandena framkommer att musiktexter ofta behandlas som försvårande omständigheter snarare än som direkta bevis. Detta väcker frågor om hur konstens uttrycksformer tolkas i juridiska sammanhang och huruvida det sker med tillräcklig kulturell förståelse och kompetens.

Kritiker menar att denna praxis riskerar att kriminalisera själva musikgenren. De påpekar att rap och drill, liksom mycket annan konst, ofta innehåller överdrifter, metaforer och fiktiva berättelser som inte nödvändigtvis återspeglar artistens faktiska handlingar eller intentioner.

Trots den växande kritiken hävdar källor inom den brittiska åklagarmyndigheten att musiktexter endast används som bevisning när det anses relevant för ett specifikt fall. Samtidigt medger myndigheterna att riktlinjerna för användning av artistiskt material i rättsprocesser kommer att ses över.

Debatten i Storbritannien speglar en bredare internationell diskussion om musikens roll i rättssystemet. Liknande fall har uppmärksammats i USA, där raptexter använts för att fälla artister som Young Thug och YNW Melly.

Utvecklingen kan ses i ett större sammanhang där relationen mellan populärkultur, brottslighet och rättsväsende blir alltmer komplex. Samtidigt som vissa hävdar att musiktexter kan ge värdefulla insikter i kriminella aktiviteter, varnar andra för att ett okritiskt användande av konstnärliga uttryck som bevis riskerar att urholka grundläggande rättsprinciper.

Med tanke på det ökande antalet överklaganden förväntas frågan få ytterligare uppmärksamhet i brittisk rättsväsende framöver. Kampanjen ”Art Not Evidence” fortsätter sitt arbete för att reformera systemet, med målet att säkerställa att artistiska uttryck inte misstolkas eller missbrukas i rättsprocesser.