Rasmus Arvidsson i Avantgardet: ”Hellre 50 fans i varje stad än 5 000 i Globen”

I Sverige hörs fortfarande den knutna näven – Avantgardet firar tio år av samhällskritisk musik

Efter tio år och lika många album står Avantgardet fortfarande stadigt som en röst för de som känner sig svikna av samhällsutvecklingen. Det Nybro-födda rockbandet, med Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg i spetsen, har sedan debuten ”För många dyra skor och döda ögon” 2016 skildrat ett Sverige i förändring – ofta med kritisk blick.

”Vi hade ju kunnat försöka återskapa första skivan. Men den blev som den blev för att den spelades in i en tvättstuga i Nybro. Jag kunde ingenting om tonarter! Att försöka återskapa den hade inte varit sant,” förklarar Arvidsson när han reflekterar över bandets utveckling.

För Arvidsson är musiken mer än bara konst – den blev hans räddning ur ett 14 år långt missbruk. ”Om skapandelusten skulle försvinna skulle jag skickas ner i ett hål,” berättar han med eftertryck. I en tid där AI-teknik kan producera poplåtar på sekunder framhåller han vikten av autenticitet och den mänskliga faktorn i kreativt skapande.

Bandets senaste album, ”United States of Sverige”, tar pulsen på ett land som enligt Arvidsson förändrats i alarmerande takt. ”Första skivan kom till för att jag kände mig sviken av min, kanske naiva, bild av ett Sverige som inte längre fanns. Så jag är inte direkt förvånad över hur Sverige är nu, men shit, vad fort det har gått!”

Han uttrycker frustration över politiska beslut som privatiseringen av järnvägen och vad han ser som en fortsatt utförsäljning av gemensamma tillgångar på ideologiska grunder. ”Det är det som är trasigt här: bristen på solidaritet och gemenskapstänk,” säger han med tydlig övertygelse.

Trots den mörka samhällsanalysen vill Arvidsson inte att Avantgardet ska uppfattas som gnälliga eller hopplösa. ”Jag ser inte det vi gör som gnäll, mer som kamplusta. I det finns ett inbyggt hopp. Hade vi inte känt det hade vi inte åkt ut och spelat så mycket som vi gör.”

Det är just i mötet med publiken, särskilt på mindre orter, som han finner bekräftelse på bandets betydelse. ”Det är när man kommer till typ en fritidsgård i Karlskrona eller ett kulturhus i Skövde som man verkligen får känslan av att, fan, det betydde någonting ikväll. Hellre 50 fans i varje stad än 5 000 fans en gång i Globen,” säger han eftertänksamt.

Avantgardets arbetsmetod är krävande med 30-50 spelningar årligen, ett tempo som skiljer sig från branschnormen. ”Det är tungt, men det finns inget alternativ,” konstaterar Arvidsson.

Under valår blir politiska undertoner oundvikliga i bandets musik, men Arvidsson är noga med att betona att han inte vill hamna i ett fack där bandet endast predikar för de redan frälsta. ”Kärnan i det vi gör är att vara inkluderande, oavsett vad någon röstar på. Du vet att du har vunnit när någon som inte alls har samma åsikter som du inte kan motstå att sjunga med i dina texter.”

Han berättar om en minnesvärd händelse i Hultsfred där en man i SD-keps stod längst fram under hela konserten och efteråt ville köpa Arvidssons sönderslitna tröja. ”Man vet aldrig vad som händer när man åker ut i United States of Sverige,” reflekterar han.

Avantgardets resa från en tvättstuga i Nybro till tio album på tio år vittnar om en envis vilja att skildra samtiden genom musiken. Med sin direkta samhällskritik och samtidigt inkluderande attityd har bandet skapat sig en särställning i svensk musik – som en röst för de som upplever att samhällsgemenskapen håller på att gå förlorad.

I en tid av ökande individualism och politisk polarisering fortsätter Avantgardet att lyfta kollektivets kraft och musikens förmåga att överbrygga skillnader – album för album, konsert för konsert, genom hela ”United States of Sverige”.