Dansk poet belyser livets djup och skörhet i ”Svart strömmande dröm”

I en litterär värld där format ofta blir synonymt med massproduktion, framstår Rasmus Nikolajsens nya diktsamling ”Svart strömmande dröm” som ett undantag. Den behändiga volymen från Flo förlag ryms faktiskt i en kavajficka – närmast hjärtat, precis där dess innehåll förtjänar att finnas.

Tio år har gått sedan Nikolajsen introducerades för den svenska publiken genom samlingen ”Tillbaka till onaturen”, som tilldelades det Danska kritikerpriset. Nu återkommer den danske poeten med en diktsamling som, likt hans tidigare verk, följer ett strikt rytmiskt mönster med åtta rader om åtta stavelser vardera.

Nils Sundberg står för översättningen denna gång, en uppgift han tidigare delade med Oscar Rossi för Nikolajsens ”Kanske själen” från 2022. Förlagets jämförelse med Inger Christensen på bokens baksida kan kännas något förenklad. Visst delar Nikolajsen och Christensen både systemdiktningens struktur och en vördnad inför naturens komplexitet, men Nikolajsens röst är mjukare, mer inåtvänd och saknar Christensens skarpslipade precision.

Diktsamlingen är uppdelad i tre delar, vars namn tillsammans bildar bokens titel: ”svart”, ”strömmande” och ”dröm”. Varje del inleds med ett versalt ”Och” som signalerar fortsättningen på en pågående berättelse. I den första delen möter vi ett par i en lånad sommarstuga, där vardagliga ögonblick – snabbkaffe, kärlek, molnens rörelse – vävs samman med tankar om döden och minnet av en vän som tagit sitt liv.

Texten flödar fram utan punkter, buren av den rytmiska strukturen som skapar en meditativ läsupplevelse. Läsaren förs genom minnesfragment, plötsliga väderskiften och existentiella frågor. Trots att de 77 sidorna kan läsas relativt snabbt, belönas den som återvänder till texten med nya insikter.

Under den poetiska ytan rör sig en tydlig samhällskritik. Berättarjaget lämnar sin dotter vid skolan och reflekterar: ”hur ska vi/ som har fördärvat planeten/ kunna uppfostra dem som ska/ rädda den?” Det finns en längtan efter förnyelse, ”ett sätt att/ skapa helt ny energi i/ världen”, samtidigt som dikten erkänner sin marginaliserade position i en tid då ”knappt några makthavare bryr sig om diktböcker längre”.

Omslagsbilden, Barry McGlashans ”Woman in Roses” från 2023, kompletterar verket med sin turkosblå färgskala som för tankarna till både Twin Peaks paranormala ”Blue rose” och romantikens blå blomma hos Novalis. Det blåtonade omslaget bildar en vacker inramning till Nikolajsens ”svarta drömströmmar”, som trots sitt namn känns mer bluesaktigt blå än dystopiskt svarta.

Samlingen avslutas med en scen av pånyttfödelse där paret cyklar till havet för att bada: ”i havets jättelivmoder,/ återfinna våra kroppar/ och vi kastar oss i, simmar/ och återvänder efter en/ kort stund till land, nyfödda och/ sitter på en stor, röd sten på/ hamnpiren och låter luften/ torka våra svarta vingar”.

Denna evighetsloop mellan födelse och död, mellan vardagens monotoni och plötsliga existentiella skiften, gestaltas på ett sätt som både försvagar och stärker läsaren. Nikolajsens dikter tvinnar ihop livets skörhet med dess skönhet, och det systematiska formspråket blir ett ankare i en kaotisk tillvaro.

För den som uppskattar poesi som både tröstar och utmanar är ”Svart strömmande dröm” en värdig följeslagare – liten nog att rymmas i fickan men tillräckligt omfångsrik för att rymma livets stora frågor. I en tid präglad av miljöångest och osäkerhet inför framtiden erbjuder Nikolajsens röst en rytmisk meditation över vad det innebär att vara människa på en hotad planet.