Refuserad smyckestjuv drömmer om passion och frihet bakom murarna

En ovanlig inblick i kvinnors erfarenhet från fängelset

I Mario Martones nya film ”Fuori. Konsten att glädjas” får tittarna möta den italienska författaren Goliarda Sapienza och hennes komplexa livsresa efter en fängelsevistelse. Filmen, som utspelar sig i Rom under 1980-talet, bjuder på en unik skildring av kvinnors erfarenheter i och efter fängelsemiljö – ett perspektiv som sällan visas på filmduken.

Martone inleder med starka scener från det ökända kvinnofängelset Rebibbia i Rom, där fångarna genomför en revolt. De ropar ”Fuori! Fuori!” (Ut! Ut!) medan de slår med matkärl tills vakter med våld tvingar dem tillbaka till cellerna. Men filmens kärna ligger i den 55-åriga författaren Goliardas historia, briljant gestaltad av Valeria Golino.

Goliarda kämpar i en tillvaro av ständiga refuseringar och desperata försök att få enkla jobb. Hon har skrivit på vad som skulle bli hennes mästerverk ”Konsten att glädjas” – ett verk som ironiskt nog endast fick erkännande efter hennes död och nu räknas som en modern klassiker. I filmens nutid måste hon nöja sig med korrekturläsning för att försörja sig.

Filmens berättelse roteras kring Goliardas upplevelser i Rebibbia, där hon hamnade efter att ha begått en impulsiv stöld. Under fängelsevistelsen utvecklar hon djupa vänskapsband som fortsätter prägla hennes liv efter frigivningen. Särskilt betydelsefulla blir den unga heroinisten Roberta och Barbara – en kvinna som efter ett självmordsförsök i fängelset nu driver ett parfymeri i en av Roms betongförorter.

De tre kvinnorna representerar olika livsöden men förenas i sina drömmar om frihet – både konkret från fängelsemurarna och i en vidare, existentiell bemärkelse. De längtar efter vardagliga friheter som många tar för givna: möjligheten att duscha när andan faller på, åka på spontana utflykter eller bara känna vinden i håret. Genom dessa relationer utforskar filmen teman som vänskap, överlevnad och försoning med det förflutna.

Kvinnors erfarenheter av brott och straff är ett underrepresenterat ämne i filmvärlden, särskilt när det gäller skildringen av tiden före och efter fängelsevistelsen. Traditionellt domineras fängelsefilmer av manliga berättelser om spektakulära rymningar eller brutala maktspel. Martones bidrag fyller därför en viktig lucka i genren genom att låta kvinnliga erfarenheter stå i centrum.

Trots filmens starka skådespelarinsatser lider den av ett något förkonstlat berättande som mer påminner om tv-produktioner än om den italienska filmens neorealistiska tradition. Martone lyckas inte riktigt förmedla det rikhaltiga innehållet i Sapienzas litterära förlaga, utan presenterar istället en något fragmentarisk berättelse som inte når sin fulla potential.

Med ”Fuori. Konsten att glädjas” tar Martone, känd från tidigare succéfilmen ”Nostalgia”, sig an en biografisk skildring som balanserar mellan personligt drama och samhällsskildring. Filmen erbjuder en gripande inblick i kvinnors liv i samhällets marginaler och hur strukturer begränsar deras möjligheter även efter avtjänat straff.

För den som söker liknande skildringar av livet bakom galler rekommenderas klassiker som ”Nyckeln till frihet”, Steve McQueens intensiva ”Hunger” eller Jacques Audiards prisbelönta ”En profet” – men ingen av dessa erbjuder det kvinnliga perspektiv som utgör ”Fuoris” unika styrka.

Med sina nästan två timmars speltid och italienska dialog ger filmen en inblick i en litterär värld som förblivit osynlig alldeles för länge, men lämnar samtidigt en känsla av att en mer konsekvent realistisk approach hade kunnat göra större rättvisa åt Goliarda Sapienzas fascinerande livsöde.