Richard Swartz skriver farlig och underbar prosa

En fjärdedel av den svenska befolkningen kommer inom kort att vara över 65 år. För många kommer sjukvården att få en påtagligt stor plats i tillvaron, antingen genom sin närvaro eller sin frånvaro. Det är mot denna bakgrund som Richard Swartz senaste bok, ”Rapport från kräftsäsongen”, blir särskilt relevant och angelägen läsning.

Richard Swartz, tidigare utrikeskorrespondent i det forna öst- och centraleuropa för Svenska Dagbladet och senare krönikör i Dagens Nyheter, har tidigare slagit igenom som författare med ”Room service”, en blandning av essä och reportage som betraktas som en modern klassiker. Hans senaste verk, utgiven av Polaris förlag på 224 sidor, kan ses som den avslutande delen i en memoartrilogi efter ”Ostron i Prag” och ”Loppmarknad”.

Men ”Rapport från kräftsäsongen” skiljer sig markant från författarens tidigare arbeten. Boken har ett annat djup och ett allvar som färgas av dess ämne. Berättelsen tar sin början med en blodfläck på ett toalettpapper i Istrien och fortsätter sedan på buss nummer sex till Karolinska sjukhuset i Solna, där läsaren får följa författarens tid som patient.

Författaren varnar själv läsare under 65 år. När han själv fyllt 78 år konstaterar han att man inte kan tala om döden med unga människor, något som naturligtvis är förståeligt. Han litar inte ens på läkare yngre än han själv. Detta är en bok skriven från en specifik livsfas, där döden inte längre är en abstraktion utan en konkret närvaro.

Under sin tid på Karolinska sjukhuset möter Swartz en rad medpatienter vars historier han väver in i sin berättelse. Den maniske Karl Johan-svampplockaren, den tigande kattstryparen och den tacksamme grävmaskinisten blir alla del av författarens sjukhusvardag. Dessa möten ger boken ytterligare dimensioner utöver den personliga sjukdomsskildringen.

En central del av boken utgörs av Swartz observation av hur den svenska sjukvården kommunicerar, eller snarare brister i sin kommunikation. Med mild men skoningslös skärpa kritiserar han läkarnas sätt att förmedla information. Fraser som ”Det är för tidigt att säga”, ”Sådant är olika från fall till fall” och ”Vi tittar på det” identifieras som tomma hålfraser som inte säger något. Grundbultarna i denna ”intighetens fraselogi” är enligt Swartz uttryck som ”det är individuellt” och ”lycka till”.

Författaren låter en läkare försvara sig genom att hävda rätten att koncentrera sig på kroppens krav medan själen inte är hans ansvar. Men som Swartz påpekar skrivs både kropp och själ in i vården och förvandlas till ett gemensamt anonymt nummer. Detta leder honom in på en bredare civilisationskritik.

Med sitt långa liv i Europa och sin erfarenhet som utrikeskorrespondent har Swartz omfattande jämförelsematerial. Boken utvecklas sakta till en reflektion över hur humaniteten fortfarande sitter på undantag, mitt i den svenska välfärden. Antikens humanistiskt lagde läkare Hippokrates verkar långt borta från den moderna vården. Ett undantag utgör en kvinna från Mogadishu som knappt talar svenska, men vars blick och händer förmedlar värme och mänsklighet.

Paradoxalt nog blir den utsatte patienten ofta helt lojal med systemet. Swartz beskriver hur han själv faktiskt längtar tillbaka till Karolinska när ett slaganfall dramatiskt förvärrar hans tillstånd. Detta är också en aspekt av mänskligheten som boken belyser.

Parallellt med sjukhusberättelsen öppnar Swartz fönster till det förflutna Europa, där han och hans släkt har vistats i städer som Wien, Sofia, Prag och Stockholm. Särskilt när han berättar om morfars judiska gren ökar berättelsens intensitet. Men författaren avstår från dramaturgiska knep och låter sorgen tala för sig själv utan buller.

Boken avslutas med en lättsam reflektion över svensk husmanskost i samtal med syster Dorota från Litauen, där författaren påstår att de bästa kroppkakorna kommer från Gotland, ett påstående som säkert kan väcka debatt.

”Rapport från kräftsäsongen” är en bok som vänder sig främst till en äldre läsekrets som själva står inför eller har erfarenhet av sjukdom och den svenska sjukvården. Den kombinerar personlig berättelse med samhällskritik och historiska perspektiv på ett sätt som gör den till betydligt mer än en sjukdomsskildring.