Rolling Stones är ett gäng gubbar som har roligt i studion

Rolling Stones fortsätter att trotsera tidens tand med sitt nya album ”Foreign tongues”, det fjärde studioalbumet under 2000-talet. Att bandet i våras smög ut det första smakprovet från albumet – öppningslåten ”Rough and twisted” – under det hemliga aliaset The Cockroaches känns betecknande. Namnet användes redan på sjuttiotalet för att undvika uppmärksamhet, och valet av just kackerlackor verkar passande för ett band som sägs vara lika uthålligt som dessa insekter, kända för att kunna överleva kärnvapenkrig.

Trots att gruppens trofaste trummis Charlie Watts gick bort 2021 lever hans arv vidare på albumet. Material från Watts sista inspelningssession hörs på det punkiga spåret ”Hit me in the head”, vilket ger en känslosam anknytning till gruppens historia. Åttioplussarna Mick Jagger och Keith Richards, tillsammans med den 79-årige Ronnie Wood, har under millenniets inledning kommit in i en andra andning som fortsätter att leverera musik av hög kvalitet.

Albumet är producerat av den 35-årige amerikanen Andrew Watt, samma producent som stod bakom föregångaren ”Hackney diamonds” från 2023. Watt har visat sig ha ett öra för att ge gruppens klassiska bluesrock en lätt uppdaterad touch samtidigt som han håller dem på rätt musikalisk kurs. Resultatet låter visserligen aningen välpolerat ibland, men gruppens signaturljud förblir både intakt och varierat.

Covervalen på albumet sluter cirkeln mellan brittisk tradition och amerikanska bluesrötter. Amy Winehouse och Chuck Berry tolkningar kombinerar britiskhet med klassiska bluesriff. Däremellan blandas discodriv med soulvibbar och nervösa spår, samt ballader som ”Some of us” där Richards sporadiska sånginsatser kan uppfattas som antingen sårbara eller skrala beroende på lyssnarens perspektiv.

Gästlistan på albumet är omfattande, även om vissa namn har större pr-värde än musikalisk substans. Bruno Mars medverkan på en kärlekslåt kan ifrågasättas, men andra samarbeten bär verklig frukt. The Cures frontman Robert Smith gör ett anmärkningsvärt gitarrarbete på ”Divine intervention”, medan Paul McCartney från forna konkurrenterna The Beatles bidrar med bas. Samarbetet mellan dessa rocklegender visar på den ömsesidiga respekten inom branschen.

Det kanske mest imponerande med ”Foreign tongues” är att bandet har lyckats förvalta friheten hos en grupp som inte längre har något att bevisa. Dagens Rolling Stones framstår som musiker som har roligt i studion tillsammans med andra erfarna kolleger, men som samtidigt inte har sänkt ambitionsnivån när det gäller att faktiskt ha något att säga mellan raderna. Albumet innehåller tydliga politiska budskap och samhällskritik.

På ”Foreign tongues” riktas pikarna mot autokrater och amerikansk politik. I låten ”Ringing hollow” sjunger de ”Lady Liberty don’t look so good when there’s a tear in her gown”, en tydlig kommentar på tillståndet i USA. Spåret ”Side effects” antyder att det är svårare att sluta rocka än att sluta röka, vilket verkar vara bandets verklighet efter sex decennier i branschen.

Ingen förväntar sig att Rolling Stones ska uppfinna hjulet igen efter 25 album och en karriär som sträcker sig över sex decennier. De har råd att bara rulla på, och Mick Jagger kan fortfarande charma lyssnaren med glimten i ögat. Detta är särskilt tydligt i låten ”Mr Charm” som innehåller en välriktad känga mot ”mad mogul Mr Musk”, vilket visar att bandet inte är rädda för att ta ställning i aktuella frågor.

Det punkiga öppningsspåret ”Rough and twisted” sätter tonen för ett album som blandar klassiskt Stones-sound med moderna inslag. Kombinationen av discodriv, bluesriff och rocknervöst skapar en varierad lyssnarupplevelse som visar att bandet fortfarande har mycket att erbjuda.

Trots den musikaliska kvaliteten på ”Foreign tongues” är det beklagligt att de brittiska veteranerna har valt att lansera albumet i samarbete med internationella fotbollsförbundet Fifa, en organisation som är känd för korruption. Lanseringen inkluderar limiterad vinyl och en VM-kollektion, vilket förvånar från ett band som annars inte är rädda för att kritisera makthavare och korrupta strukturer.

Sammanfattningsvis visar ”Foreign tongues” att Rolling Stones fortfarande är relevanta och kan leverera musik med både substans och attityd. Albumet får betyget fyra av fem och bevisar att dessa rockveteraner inte har för avsikt att sluta imponera sin publik. Med Andrew Watts produktion, starka gästartister och bandets egen musikaliska skicklighet resulterar det i ett album som både hyllar deras arv och visar att de fortfarande utvecklas som artister.