Så bra är Christopher Nolans nya storfilm ”The Odyssey”

Christopher Nolans storslagna tolkning av det antika grekiska eposet ”Odysséen” har nått biograferna, och regissören fortsätter sin kamp för att rädda bioupplevelsen från 2020-talets utmaningar. Med en speltid på nästan tre timmar presenterar ”The Odyssey” en imponerande visuell fest som kombinerar klassiskt filmberättande med moderna produktionstekniker.

I filmens centrum står Matt Damon som den mångförslagne härföraren Odysseus, som efter Trojas fall försöker ta sig hem till sin ö Ithaka. Men som Zeus filosoferar över i originalverket: människor ådrar sig ofta lidanden bortom vad ödet bestämt. Nolans version fokuserar mindre på gudomliga ingrepp och mer på den mänskliga dimensionen av berättelsen – konsten att vara människa i en krigisk, ödesbestämd tid.

Filmen öppnar med orden ”Det var en tid som tycktes magisk”, men Nolan har tydligt tagit fasta på berättelsens mörkare aspekter. När Odysseus optimistiskt påstår att ”ett par stopp på vägen inte kommer att döda oss” framstår det närmast ironiskt, med tanke på de prövningar som väntar honom och hans män.

Den visuella ambitionen i ”The Odyssey” är inget mindre än svindlande. Nolan och den svensk-nederländska fotografen Hoyte van Hoytema har skapat enorma vyer som sträcker sig från himlahöga kungapalats på Ithakas klippor till oändliga grå vidder där den minnesförluste hjälten irrar omkring. Filmen är den första någonsin som spelats in helt med Imaxkameror, och det analoga filmberättandet ger en nästan taktil känsla trots de gigantiska proportionerna.

Särskilt imponerande är den halvt sjunkna jättehästen utanför Troja, ett visuellt mästerverk i sig. Lika minnesvärda är mötet med den enögde jätten Polyfemos i en klaustrofobisk grottscen som beskrivs som årets skräckscen. Det minimala användandet av digitala effekter bidrar till en realistisk känsla där allt framstår som något man faktiskt skulle kunna röra vid.

Filmens speciella rytm, som en blandning av dunkande hjärtslag och dova hammarslag mot brons, driver handlingen framåt på ett hypnotiskt sätt. Nolan, som tidigare var involverad i storfilmen ”Troja” från 2004 men hoppade av projektet, har sedan dess marinerat sig i det antika grekiska begreppet ”nostos” – hemkomst. Temat om fäder som strävar efter att återförenas med sina familjer har återkommit genom hela Nolans filmografi.

Denna gång har regissören lagt sin vanliga förkärlek för komplicerade tankelekar åt sidan för ett klassiskt hjälteepos med mer hjärta än hjärna. Manuset följer delvis Homeros ursprungsberättelse men tar sig friheter med tidshopp, omtolkningar och ihopdragningar. Till exempel är det nymfen Kalypso, spelad av Charlize Theron, som får Odysseus att förlora minnet genom lotusblad – en avvikelse från originalet som bokstavstrogna läsare kan reagera på.

De kvinnliga karaktärerna lyser särskilt starkt. Anne Hathaway gestaltar en imposant drottninglig Penelope som vägrar reduceras till en passivt väntande hustru trots att hon belägrade av ovälkomna friare. Lupita Nyong’o spelar en dubbelroll som Helena/Klytaimnestra med explosiv kraft. Men det är Samantha Mortons Kirke som stjäl showen – en radikalfeministisk hämnerska med svart humor som iscensätter sin egen ”män är djur”-tolkning när Odysseus landstiger på hennes ö.

Männen framstår genomgående som lite blekare. Robert Pattinson kämpar med en platt roll som en av Penelopes mest aggressiva friare. Matt Damon navigerar sin något tråkiga persona men når ändå fram i rollen som en åldrande Odysseus, plågad mer av samvetskval över sina illdåd än av själva irrfärderna. Nolans val att fördjupa sig i varför det tar så lång tid för Odysseus att komma hem skapar en välgörande emotionell och existentiell laddning.

Tekniskt sett är produktionen remarkabel. Van Hoytemas fotografi fångar allt från det gränslösa grå dödsriket som osar av tröstlöst missnöje till de enorma skalorna som inger svindelkänslor. Den analoga tekniken ger filmen en autenticitet som skiljer den från många samtida storsatsningar.

Trots sina många styrkor har ”The Odyssey” vissa svagheter. Några longörer och återvändsgränder gör att filmen inte når samma tidlösa kvalitet som Homeros original. Men på kortare sikt kommer publiken sannolikt följa Nolans sirensång till biograferna för en stunds storslagen matinéunderhållning.

Nolans version av ”Odysséen” är mindre intresserad av de olympiska gudarnas nycker och mer fokuserad på mänskliga val och konsekvenser. Det blir en berättelse om priset för listighet och krigets verkliga kostnader, förpackat i en visuell upplevelse som motiverar biografbesöket. Med sina nästan tre timmar är filmen en ambitiös satsning på storformatunderhållning med substans.