Så här kan det gå för en ung arg man från Göteborg

En ung göteborgsk författare gör romandebut med en provokativ och experimentell bok som blandar satir, filosofiska föredrag och en svidande kritik av samtiden. ”Oskar Hemlings usla nöjen” av Isak Holmgren har väckt uppmärksamhet för sin okonventionella struktur och sitt arga, bildade tonfall.

Boken presenteras med George Grosz berömda målning ”Begravningen” från 1918 på omslaget. Grosz, den tyska konstnären som blev den första intellektuelle att fråntas sitt tyska medborgarskap av nazisterna, skapade satiriska och ofta groteska bilder av människolivet under Weimarrepubliken. Hans konst var en protest mot en mänsklighet som blivit galen, och denna anda genomsyrar tydligt också Holmgrens debut.

Romanens upplägg är lika ovanligt som ambitiöst. Den kretsar kring ett sällskap herrar som träffas för att hålla föredrag för varandra om tiderna och sederna. Det märkliga är att samtliga medlemmars namn är anagram på författarens eget, vilket skapar en komplex spegel av identiteter. Till och med författarens psykiater, dr. Ingmar Kolhes, vars namn också är ett anagram, är inbjuden att tala eftersom han för andra året i rad har utnämnts till Fjolårets Götheborgare av sällskapet.

I ett företal av utgivaren John Weibull, skrivet på författarens uppdrag, avslöjas att författaren har tagit sitt liv på ett bisarrt sätt. Detta ger berättelsen en mörk och metafiktiv dimension som förstärker bokens tematik.

Strukturen påminner om dadaisternas, surrealisternas och patafysikernas tradition att anta strama och hierarkiska strukturer för att genast förlöjliga dem. Det finns något studentikost över arrangemanget, men matrikelns formspråk hämtar främst inspiration från 1700-talets boktryckarestetik.

Boken innehåller 24 föredrag av sällskapets medlemmar, som alltså samtliga är olika exponenter för en enda författare. Efter hand kan man ana sig till en biografi: en ung, beläst man som vantrivs oerhört i kulturen och går i analys, vilket verkar behövas men inte tycks inverka menligt på hans person.

Hans hat är av det kalla slaget och slår elitism och bildning i huvudet på alla dessa elsparkcyklister, mobilonanister, influerare, techsnubbar och andra pjäser på det götheborgska schackbrädet. Den som har läst den oförsonlige österrikiske skriftställaren Karl Kraus hittar i Holmgren en samtida svensk efterföljare.

Holmgrens stil kan också jämföras med skandalomsusade verk som ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” från 1992 av pseudonymen Nikanor Teratologen och Carl-Johan Vallgrens ”För herr Bachmanns broschyr” från 1998. Detta är en genre för arga, bildade män som inte skyr konfrontation med samtiden.

En geografisk parallell kan dras till göteborgsförfattaren Magnus Hedlund, som också bokdebuterade i 26-årsåldern med ”Fluxus eller Vettvillingen i vattvällingen”. Hans ”Doktor Gorks sånger” från 1972 känns med sin fullständiga respektlöshet gentemot alltet, lekfullheten och den groteska frihetligheten som en självklar föregångare till Holmgrens bok.

Som ett exempel på bokens anslag kan nämnas det allra första föredraget, där Shlamo Ginker diskuterar sin vana att läsa förintelsedikter på sunkhaken vid Andra Långgatan. En förstämning sprider sig i lokalen medan han deklamerar Paul Celans ”Todesfuge”, omgiven av ”toviga bastviskeskägg”, ”ölglas i dysmeliska händer” och ”svettblänkande halvmanskranier som i sunkbarsdunklet sprudlar skimrande vitt som blomkålshuvuden”.

Men boken innehåller också partier där det brister i det lillgamla pansarskalet. Hos psykiatern öppnar sig berättaren om hur hans ”tricksterkomplex och kompulsiva buffoneri” förstör hans liv. Hur det har blivit omöjligt för honom att delta i livet – sitt eget och andras. En tjugoårig stiltje har brutits av ”de oförklarliga dådens tid, en storm av rasande tilldragelser”, medan det inre blev fattigare och fattigare, tills ingenting fanns kvar ”annat än själva vredens tomrum”.

I dessa passager är det som att den av vantrivsel rasande unge mannen i porslinsbutiken skär sig på skärvorna, betraktar sina blodiga händer och sätter sig ner med huvudet i händerna. Holmgren blir bitvis något för transparent och omogen i vissa betraktelser och formuleringar, men över lag framstår det som ett relevant sätt att närma sig samtiden litterärt.

De flesta unga romanförfattare undviker nuet och söker sig i stället tillbaka till tidigare decennier. De som inte gör det brukar hamna där Holmgren hamnar: i ett tomrum, med huvudet i händerna. Men det är just denna sårbarhet och vägran att fly som gör ”Oskar Hemlings usla nöjen” till en anmärkningsvärd debut.

Med sina 168 sidor på Nirstedt/Litteratur är boken en kompakt men intensiv läsupplevelse som utmanar både formkonventioner och samtida komfortzoner. Holmgren har skapat något genuint provokativt och originellt i en tid då mycket svenskt romanskrivande kan kännas förutsägbart och tryggt.